Modern, den världsfrämmande, kuvade, som inte står det onda emot, gör hon inte gemensam sak med RÖSTENS befallningar? Hon drar sig undan in i musikens värld. I den yttre världen lyder hon och tjänar, tjänar och lyder. Hon har böjt sig – hon är god! Ur hennes närhet strömmar en blek, passiv kärlek, men ändå kärlek. Vad finns där för val annat än beundra och följa, sträcka sig mot de silverskepnader, som vandrade genom världen utan att låta sig fläckas av dess lidelser, de som lönades med kors och bål, men ännu på korset och på bålet ödmjukt tackade och svepte sig i sin silverglans av försakelse som i en segermantel? Silverskepnaderna blir hennes ideal. Men känner du, varifrån de får den bjudande obönhörligheten i sina krav? Utan befallning heller ingen lydnad. Utan RÖSTEN ingen försakelsens silverglans. Min bästa pjäs har räddat sig över i ditt eget läger och anställer förödelse bland dina led!

Svart. Jag har röd glöd och vit flamma, jag har fladdrande blå lågor. Elden i hennes sinnen växer för stark för att du skulle kunna förinta den.

Vit. Men kuva och stänga. Hennes dagar blir kamp mot förbjudna känslor. Om natten sover hon på golvet för att undslippa de förbjudna, drömmarna. Du kommer inte fram!

Svart. Du är skicklig, det har jag prövat i tusen partier. Skicklig nog, men du kan ändå aldrig besegra mig. Högst har du kommit till ett nesligt remis – ljudet av ett skott, eller plaskandet, då en kropp faller i vatten, eller de tunga andetagen från en som sover och sover utan att vakna mer. Måste jag förnedra mig därhän också denna gången? Jag skymtar redan möjligheten ... Men inte än på länge. Ungdom är seg, ungdom kan bära förtvivlan. Jag fogar mig i dina planer och opererar inåt tills vidare. Jag är blixten, jag är stormen, som vräker undan berg och skogar, men stänger du vägen, blir jag jordbävningen, som gräver under jorden och skakar städerna. Förstörelsens ande? Och självförstörelsens? Det också. Kalla mig vad du vill. Jag är allt som slår och griper, jag är eld och begär, jag är hat och grymhet, jag är begynnelsens kraft, jag är det som tar språnget. Jag är handlingens ande, sönderbrytande och förtärande, utan vilken ingen grundsten kan läggas, ingen byggnad resas. Jag är viljans kärna. Jag är det som driver framåt. Du är hindret och det som håller tillbaka! Du är det sega Nej! Stänger du mig, så rasar jag inåt. Släpp mig lös – så skall jag rubba jorden! Men om du kväver mig – kallar jag dig döden!

Vit. Också jag skulle kunna kalla dig döden! Om jag släppte dig lös, skulle du inte rubba jorden – den är för tung – men dränka den i en stormflod. Och inte heller du kan besegra mig! – Viljans kärna? Viljans kärna är jag.