Han ville aldrig, att hon skulle hållas strängt som andra barn, utan hon fick göra vad hon behagade. Folk tyckte förstås, att han skämde bort henne, men det ville han inte höra talas om.»

»Fröken Snövit var kanske så beskedlig, att hon inte kunde bli bortskämd,» sa prostinnan och lät nu på en gång så besynnerligt allvarsam.

»Det fanns ingen i världen, som var så lycklig som fröken Snövit,» sa prästdottern. »Framför allt kände hon sig nöjd, sedan fastern hade flyttat och hon ensam fick styra och ställa på gården och pyssla om söta far. Jag tror hon hade ingen annan sorg på flera år, än att hennes fostersyster gifte sig och flyttade till en annan socken. Och om någon på den tiden hade sagt till henne, att söta far en gång skulle vända sitt hjärta ifrån henne, så menar jag hon skulle ha storskrattat. Hur skulle de kunna bli osams, hon och söta far? Inte en gång i drömmen kunde hon tänka något så tokigt.»

»Det var visst ingen annan heller, som kunde tro, att det skulle gå så,» sa Anna Brogren med samma allvarliga röst som nyss förut.

»Och aldrig hade fröken Snövit haft så liten tanke på att hon kunde råka ut för en så stor olycka som en vacker morgon förra sommarn, då då hon gick ut med söta far för att se på höslåttern.»

»Var det förra sommarn?» inföll Anna Brogren raskt. »Jag trodde, att fröken Snövit levde för tusen år se’n.»

»Aldrig har jag hört annat, än att fröken Snövit lever än i dag,» sa prästdottern, »och den där dagen, då hon gick ut med söta far, var hon nyss fyllda sjutton år, och söta far var femti, fast det kunde man knappast se på honom. Han gick i peruk utan hatt och hade skjortbröst med krås och stora spännen i skorna. Fröken Snövit tänkte för sig själv, att han var bra fin. Hon kom i sin gamla bomullsklänning och den stora kråkan. Hon tog sig ingenting ut bredvid söta far.»

»Jag har alltid hört, att ingen i världen var så vacker som fröken Snövit,» sa prostinnan, men prästdottern fortsatte utan att bry sig om avbrottet.

»Kråkan var bra att ha i alla fall, därför att den skymde bort ansiktet. Annars kunde söta far ha sett, att hon gick och såg sur ut. Ack, ack! Jag tänker på att fröken Snövit hade råd att vara missnöjd över att hon måste gå ut med söta far på den tiden. Hon hade hellre velat sitta kvar i vävstolen för att få ner lärftsväven. Men när söta far hade kommit själv utanför kökskammarfönstret och ropat på henne, hade hon inte kunnat säga nej.»

»Jag tror, att hon aldrig kunde säga nej åt söta far,» sa fostersystern.

»De gick förbi lagården och kalvhagen, för de skulle bort på södra gärdet, där Långe-Bengt och de två Vetterpojkarna höll på att slå av gräset. Det var ingen lång vandring just, men det tog alltid sin tid att gå ut och gå med söta far.

»Han stannade för att se på korna, och han stannade för att prata med lagårdspigan. När de kom till kullen med björkarna, stannade han och vände sig om för att se på det nya boningshuset, som han själv hade satt upp. Och litet längre fram gjorde han ett nytt uppehåll för att räta på en ungtall, som hade blivit omkullsparkad.

»Men nu får jag säga, att aldrig kunde fröken Snövit vara sur länge, då hon var i sällskap med söta far. Hon blev alltid så full av öm förundran över att han kunde vara, som han var.

»Jag menar också, att fröken Snövit inte hade orätt, då hon fann det skönt och rörande, att söta far hade stannat hela livet som komminister i en liten, fattig församling långt borta i Värmland. Han, som var så lärd och som ägde en så oemotståndlig vältalighet, och som därtill var så ståtlig och intagande, hade säkert kunnat bli domprost eller biskop, om han bara hade velat. Tror du inte det också?»

»Inte är det gott för mig att säga något om fröken Snövits far,» sa prostinnan, »men nog tror jag, att han kunde ha nått fram till vad helst han hade eftertraktat.»

»Jag kan visst inte säga det så, som fröken Snövit kände det. Men jag tror, att hon sa till sig själv: du Snövit, som ingenting är och ingenting kan och ingenting har upplevat, skäms du inte att gå och vara i dåligt humör? Tänk på söta far, som aldrig klagar och aldrig önskar sig något, och som alltid visar världen ett glatt ansikte! — Fröken Snövit ursäktade sig därmed, att hon bra gärna hade velat få ner lärftsväven, innan hon for hemifrån. För det var tvungen sak, att hon följde mormor till Loka brunn denna sommarn. Förra vintern var gikten gruvlig mot henne. Den hade tilltygat hennes händer, så att man kunde gråta. Nu hade hon hela våren trugat henne att resa, men hon visste väl, att mormor skulle inte komma åstad, om hon inte följde henne.

»Det föll henne in, att hon borde be söta far, att han skulle sätta ut dag för resan. Men tänk, att hon drog sig för det! Kände väl på sig, att söta far var ledsen åt att mista henne i hela sex veckor, och att han ville uppskjuta i det längsta. Hon gick och ställde upp villkor för sig själv: om det var mycket gräs på södra gärdet, så att söta far blev riktigt nöjd, då skulle hon ta mod till sig och tala om resan.

»Verkeligen såg det inte ut, som om hon snart skulle få fara, för när de kom fram till södra gärdet, var det en orimligt vacker skörd. Fröken Snövit märkte genast, att söta far var belåten, för han började skämta med Långe-Bengt, som är den största karl i socknen, och säga, att han fick lov att växa litet till. Han var inte större, än att gräset stod över honom.

»Långe-Bengt var inte sen att svara söta far.