Han sa, att om pastorn skulle hålla på att sköta sin jord såsom nu, så skulle han snart inte få någon, som ville slå gräset åt honom. Det var ett elände att ta sig fram genom en så’n här vall. Och de två Vetterpojkarna höll med Långe-Bengt och försäkrade, att hellre ville de kämpa med alla västgötar på Broby marknad än att slå ett så’nt gräs ett annat år.

»På detta var söta far tvungen att ge ett lika artigt svar, och de stod alla tysta runt omkring honom och väntade. Ack, jag tror, att fröken Snövit alltid ska minnas söta far just sådan, som han stod där glad och vänlig mitt ibland sitt folk och låtsades, att han funderade på svaret, för att det skulle göra så mycket bättre effekt, då det kom.

»Men ser man på! De fick aldrig höra söta fars svar, för nu hände något oförmodat, som vände tankarna åt annat håll.

»Vad kunde det väl vara, som kom emot dem genom det höga gräset? Vad kunde det vara, som inte gick, utan tumlade, och som inte teg ett ögonblick, utan hela tiden skrek och talade högt för sig själv?

»Jag får säga, att fröken Snövit aldrig hade varit med om något så upprörande. Ack, att se en kvinnfolksmänniska så illa tilltygad! Kläderna hängde våta och leriga omkring henne. Håret hade glidit undan kammen och föll i stripor neråt ryggen. Men allra mest förfärligt var det, att hon var blodig både i ansiktet och på händerna.

»Långe-Bengt och Vetterpojkarna vände sig bort och spottade tre gånger, som hade de mött ett troll, och det var visst inte långt ifrån, att söta far hade gjort sammaledes.

»Men i detsamma tyckte sig fröken Snövit känna igen den som kom, och hon skyndade sig att viska till söta far, att detta måste vara jungfrun, som skötte hushållet åt grevinnan på Borg.

»Söta far gav henne rätt i detta och gick fram till jungfrun och frågade vad som hade hänt, eftersom hon kom gående åt hans håll så tidigt på dagen. Och då var hon så konfys, att hon inte kände igen honom. Hon bara ropade, att hon inte kunde stå ut med grevinnan, och att hon skulle till prästgården för att få hjälp.

»De tog henne med sig hem, och om en stund blev hon så pass redig, att hon kunde tala om vad som hade hänt henne. Hon hade blivit hetsad och plågad av grevinnan, tills hon inte hade kunnat stå ut längre, och klockan två på natten hade hon rymt från Borg. Och hade varit så förvirrad, att hon inte hade tänkt på vart hon skulle vända sig, förrän hon redan stod på vägen. Hade då funderat ut att gå till prästgården, eftersom hon hade hört, att där skulle finnas barmhärtigt folk. Men stackarn hade tagit genvägen över ängarna, inte kunnat gå över spången, utan ramlat i bäcken, stött sig i pannan och fått kläderna förstörda. Hon hade sedan blivit så yr av detta, att hon inte hade kunnat hitta rätt, utan hela morgonen vadat fram och tillbaka i gräs och säd.

»Nu bad hon så vackert, att hon skulle få stanna i prästgården, tills hon hade fått torka sina kläder och fått tvätta av sig blodet och fått tänka över en smula vart hon vidare skulle bege sig.

»Naturligt, att hon det skulle få. Ack, jag undrar om någon skulle ha kunnat avvisa en så nödställd människa!

»Men vad fröken Snövit och söta far var översiggivna för grevinnan! Så vacker och glad, som hon var, och så skulle hon vara så grym mot dem, som hon hade under sig! Det var inte heller första gången, som de hörde sådant om henne. Vad vill jag säga? Jo, att det var väl för grevinnan, att hon inte råkade ut för fröken Snövit den dagen. Hon hade velat fråga henne om hon inte skämdes. Den här jungfrun — ja, vad ska jag nu kalla henne?»

»Du kan ju kalla henne Vabitz,» föreslog prostinnan.

»Jo, denna jungfru Vabitz var ju en så välrenommerad och utmärkt person, grevinnan borde ha vetat bättre än att skrämma henne rent från vettet.

»Men se nu, att redan samma dag lyckades fröken Snövit tänka ut något, som gjorde henne mycket nöjd. Hon skulle be jungfru Vabitz, att hon stannade i prästgården och skötte hushållet åt söta far, medan mormor och hon for bort på badresan. Om det kunde ordnas så, då visste hon, att allt skulle gå lika bra och ordentligt, som om hon själv vore hemma.»

»Men kära hjärtandes,» sa fostersystern, »var det du? Jag menar: var det fröken Snövit?»

»Ja visst, det var hon själv och ingen annan, och hon var så glad, att hon hade gjort ett så gott påhitt. Hon frågade genast jungfrun om hon ville stanna hos dem, och jungfrun krusade inte, utan svarade, att hon skulle göra henne den tjänsten att stanna. Men hon ville säga ifrån med detsamma, att om hon fick plats på ett herrskapsställe, flyttade hon genast. Hon var en fattig människa, och hon måste i första rummet tänka på sig själv.

»Men den, som var svår att övertala, det var söta far. Skulle han ha jungfrun gående där i hela sex veckor och vara tvungen att sitta till bords med henne?

»Du kan inte tänka dig hur svårt det var hela tiden, innan fröken Snövit och hennes mormor kom åstad. Det ville rakt inte gå ihop med söta far och jungfru Vabitz. Söta far ville ju gyckla och retas med alla människor, men jungfrun var sträng och allvarlig och tänkte bara på att bevara sin värdighet.

»Som oftast lyckades fröken Snövit ställa det så, att de inte råkades annat än vid måltiderna, men inte förr hade söta far satt sig till bords, än han började tala om sådant, som han visste skulle stöta jungfrun. Allra roligast tyckte han det var att tala med henne om kärlek och giftermål.

»Han var så glad, sa han, att han hade fått jungfrun i huset, för nu kunde hon ge honom ett gott råd. Han hade länge tänkt på att gifta om sig. Vad skulle hon säga om grevinnan på Borg?

»Men knappt hade söta far sagt detta, förrän jungfrun blev stel av förskräckelse. Hon lade ner kniv och gaffel på tallriken och satte sig att molstirra på honom.»

Fostersystern började småskratta.