Hon började på att förstå.

»Så var det väl med denna sjön, som vi har talat om,» sa prästdottern. »Allt, som fanns på stranden, det blev ju kvar, fastän vattenspegeln, som låg i mitten, hade kommit bort. Hängbjörkarna stannade på uddarna, fast de inte mer hade något att spegla sig i, sandstranden blev liggande, där den låg, fast det inte mer kom någon dit och badade om sommardagarna, och metstenarna, de finns väl också kvar, fast ingen mer står ute på dem och drar upp fisk. De små rönnholmarna, de blir, där de var, fast det ligger plöjda åkrar omkring dem, och alla gårdarna runtom sjön, de står på sin plats, fast ungdomen, som bor i dem, inte mer kan fara ut och ro på vattnet i de vackra sommarkvällarna.»

Ja, detta också kunde lilljänta gå med på.

Men nu vände sig prästdottern hastigt mot fönstret.

»Se nu ut, du Nora, och ni andra med!» sa hon och pekade neråt den långa dalen. »Vad tror ni det är, som ni ser härnere?»

Och tänk, att när lilljänta nu tittade ut, såg hon i en enda blink allt det, som prästdottern hade talat om! Där låg den platta sjöbottnen och omkring den den gamla strandkanten, som gick ut och in i långa vikar och bukter. Där var uddarna med björkarna och smådungarna i åkrarna, som hade varit holmar förr i världen, och där fanns på ena sidan det branta berget med granskogen och på den andra de täta alsnårena. Halvvägs uppåt berget såg hon hela ringen av bondstugor. Och skogsåsen och »fallena» och alltihop fanns där.

Pigorna stod bakom lilljänta och tittade, och de såg detsamma som hon.

Tänk, att de inte hade gett akt på detta förut!

Det var nog sant, att Svartsjön hade legat här. Visst var det en gammal sjöbotten, det var klart, det.

»Ja, det är just vad det är,» sa prästdottern. »Det är spegeln, som en gång har funnits här nedanför Lövdala, och som har mistat glaset. Det är allt många, som tycker, att det är synd, att det är borta, och att spegeln inte är någon spegel mer.»

Men nu brann och sved lilljänta av lust att få säga det hon visste om sjön. Hon kunde inte tiga längre.

»Mor brukade också tala om den här sjön, som skulle ligga nedanför Lövdala,» sa hon.

»Jaså,» sa prästdottern. »Ja, du har väl hört mycket om Lövdala, du, av mor.»

»Mor sa,» fortfor lilljänta och började tala mycket fort, »att det var tre saker, som sjön hade lämnat efter sig, då den torkade upp. Det ena var det kalla draget, som alltid spelar här i dalen, det andra var den kalla dimman, som stiger upp om hösten, och det tredje var — — — »

Men vad det tredje var, fick inte lilljänta tala om. Prästdottern avbröt henne tvärt.

»Jaså, var det inte något annat?» sa hon. »Ja, det vet vi förut.»

FRÖKEN SNÖVIT.

I.

DET VAR ETT FNITTRANDE och ett pratande i kökskammarn på Lövdala, så att det var omöjligt för lilljänta att få en blund i ögona, fast hon denna natten låg i en riktig liten säng, som hade blivit inflyttad för hennes räkning.

Mamsell Maja Lisas fostersyster, Anna Brogren, som var gift med prosten Lövstedt i Ransäter, hade kommit på besök och skulle stanna över till nästa dag. Det var meningen, att hon skulle ligga uppe på gavelrummet, men inte förr hade prästen och prästfrun gått in till sig, än hon hade kommit nersmygande.

Hon hade nog velat tala ensam med mamsell Maja Lisa, och hon blev besviken, när hon fick se, att lilljänta låg i kökskammarn. Gång på gång kom hon och lyste på henne för att ta reda på om hon sov. Till sist lade lilljänta ihop ögona och låg molstilla, för hon tyckte, att det var lett att vara till hinder för dem.

»Nu sover hon bestämt,» sa prostinnan och tog ljuset på nytt för att gå fram till lilljäntas bädd.

»Nej, du, det gör hon inte,» sa prästdottern. »Hur kan du tänka, att hon skulle ha kunnat somna, så som vi har pratat?»

»Det vore kanske bäst, att vi höll oss tysta en stund,» föreslog Anna Brogren.

När de hade tegat bara ett par minuter, så var Anna Brogren säker på sin sak. Nu hörde hon, att tösen sov, och väl var det, för om hon så skulle vaka hela natten, for hon inte ifrån Lövdala, förrän hon hade fått veta hur allt hade gått till.

»Hon sover inte, det är jag säker på,» sa prästdottern. »Men vi ska göra på annat sätt. Jag ska tala om en saga för dig, medan vi väntar. Du minns väl så många sagor jag har talat om för dig i mina dar.»

»Jag är rädd för att hon blir riktigt vaken då,» sa Anna Brogren, »men du får göra, som du vill. Vad ska det bli för en saga?»

»Jag tror, att jag ska tala om sagan om fröken Snövit.»

»Jaså, den!» sa prostinnan, och hon lät inte så värst glad. »Ja, det är länge i världen, sedan jag sist hörde den berättas.»

»Du vet, att det var en gång en prästfru,» sa prästdottern, »som var så bedrövad över att hon inte hade några barn.»

»Nej, nu säger du bestämt fel,» sa prostinnan. »Det var ju en drottning.»

»Jag har alltid hört, att det var en prästfru,» sa prästdottern, »och jag kan inte tala om sagan på annat sätt.»

Och hon fortsatte att berätta om prästfrun, som hade önskat sig en dotter, som var röd som blod och vit som snö, och som dog, då hon hade fått sin önskan uppfylld.

»Jag tycker allt ändå, att vi kunde tala om något roligare,» sa fostersystern.

»Jag förstår, att du kommer ihåg sagan,» sa prästdottern, »och därför ska jag inte tala något om hur fröken Snövit hade det i sin barndom. Du minns nog, att det inte gick någon vidare nöd på henne, fastän hennes mor var död, för hon hade en snäll faster, som skötte om hennes hem, och en snäll fostersyster och en snäll gammal mormor. Men den, som var allra snällast mot henne, var ändå söta far. Han var fröken Snövits ömmaste lekkamrat, och för honom talade hon om alla sina bekymmer.