»Tänk, vad han skulle ha haft roligt!» sa hon.

»Ja, det var klart, att söta far kom riktigt i tagena. Det var inte alla dar han råkade någon, som inte förstod, då han skämtade. Nu förklarade han, att han rakt inte kunde begripa varför jungfrun såg så förvånad ut. Trodde hon, att grevinnan inte ville ha honom? Men han visste bestämt, att grevinnan tyckte, att han var en vacker karl. Hon brukade fara till kyrkan var söndag, så länge som hon vistades på Borg, och hon hade själv sagt honom, att hon aldrig gick och hörde på en ful präst.

»Det var ändå för lustigt! Då fröken Snövits far sa detta, steg det fram två röda fläckar på jungfruns kinder. Hon hade visst tegat, så länge hon förmådde, men nu måste hon ge luft åt harmen. ’Och detta ska vara en präst och en Guds tjänare!’ brast hon ut.

»Men jungfrun hade en så sträv och grov röst. Hon var liten och hade ett litet och fint ansikte och alldeles kritvitt hår, fast hon inte var mer än en fyrti års människa. Hon såg ut så mild som en duva. Men just fördenskull blev man så skrämd, då hon började tala.

»När nu jungfrun hade fällt domen över söta far med den djupa gravstämman, så började han gapskratta. Och jungfrun sa inte ett ord mer på hela middagen.»

Fostersystern skrattade, hon med, men prästdottern bara suckade, innan hon fortsatte.

»Jag behöver väl knappt tala om hur mycket fröken Snövit bad och tiggde söta far, och hur innerligt bedrövad hon var, att det inte hjälpte. Hon levde i ständig oro, att jungfrun skulle rymma från dem, som hon hade rymt från Borg.»

»Jag tänker allt, att hon stannade,» sa fostersystern.

»Ja, hon stannade, och det var fröken Snövit obeskrivligt glad åt. Jungfrun till och med började att ta del i hushållet. Hon ville inte gå hos dem och göra ingenting. Var det likt, det?

»Det var naturligt, att en sådan som jungfrun inte nöjde sig med att laga vanlig simpel husmanskost, utan hon anrättade på det fransyska viset, som det skulle vara i grevehus. Och söta far, som i flera år hade varit informator i förnäma familjer, levde om sin ungdom, när han fick smaka färser och pastejer och starka såser. Det var då visst, att det inte skulle gå någon nöd på honom, medan fröken Snövit var borta. Det var också lugnande att märka, att söta far inte skämtade så bittert med jungfrun, när hon hade lagat en riktigt god rätt.

»Än mer nöjsamt var det, att söta far och jungfrun båda hade detta stora intresset för trädgårdsodling. Söta far kunde få tala hur länge han ville om arkiater Linné och Hammarby och Botaniska trädgården i Uppsala, utan att jungfrun nånsin tröttnade att höra på honom.

»Ack, det var visst trädgårdsskötseln, som försonade söta far med tanken att ha jungfrun kvar. Eljest hade det säkert aldrig gått. Fröken Snövit hade den att tacka för att hon kunde vara vid riktigt gott mod, när hon for. Hon nästan hoppades, att jungfru Vabitz och söta far skulle härda ut med varandra, ända tills hon kom hem.

»Men verkeligen hon ändå var fullt lugn, så länge hon var borta, utan hennes tankar var hemma hos söta far alla dagar och undrade om han retades med stackars Vabitz.

»När fröken Snövit hade varit vid brunnen i två veckor, kom från söta far ett obegripligt lustigt brev, som från början till slut handlade om hur han och jungfrun hade det. En kväll hade söta far fått besök av löjtnant Kristian Bergh och patron Julius, och de hade både spelat kort och sjungit Bellman. Nästa dag hade jungfrun inte velat tala med honom, och hela den veckan hade han till middagarna fått palt med fläsk eller morötter med sill. Men i går hade han bjudits griljerad lax och krustader, så att nu visste han sig vara tagen till nåder igen.

»Fröken Snövit fick lov att skratta, för söta far var så tokig. Men inte kunde detta brevet lugna henne. Då var det nästa bättre. Där berättade söta far, att Långe-Bengt hade förklarat, att han nu ville gifta sig med sin gamla käresta, Munter- Maja, och det var ingen annan än jungfru Vabitz, som hade förmått honom till detta. Hon hade predikat för honom om hur orätt det var att låta ett fruntimmer vänta på sig i fjorton år, och till sist hade det tagit skruv.

»Det märktes, att söta far var mycket nöjd. I detta brevet skrev han inte ’Vabitza’, som han brukade, utan ’jungfru Vabitz’.