Det var ett säkert tecken, att söta far nu hade kommit underfund med vilken förträfflig människa hon var. Sedan fick fröken Snövit inga fler brev från söta far, bara korta biljetter, där det stod, att han hade så mycket att göra, att han inte hade tid för brevskrivning. Han nämnde inte ett ord om jungfrun. Det måste väl betyda, att han nu hade vant sig vid henne och inte tänkte mer på henne än på det andra tjänstfolket.

»Men en liten oro satt alltid kvar, och inte vill jag bjuda till att beskriva hur glad fröken Snövit var, då hon fick sätta sig i vagnen och fara hem. Hon hade skrivit i god tid till söta far och talat om när han kunde vänta dem, och på samma gång skrev hon och berömde honom för att han hade härdat ut med Vabitz. Men nu skulle han inte mer behöva ha främmande i huset, nu skulle hon aldrig lämna honom.»

»Jaså, hon skrev det också,» sa fostersystern. »Det måtte vara roligt för henne att tänka på att hon skrev så.»

»Det är mycket, som är lustigt i den här historien,» sa prästdottern. »När man tänker på hur glad fröken Snövit var, då hon åkte framåt vägen, så kunde man också vilja skratta. Hon var så lycklig, att alla mötande ljusnade upp, när de såg henne. Så var det åtminstone i början av resan. När hon kom närmare hemtrakten, där folk på långt håll kände igen både vagnen och dem, som satt i den, tyckte hon, att alla, som hon mötte, såg ut, som om de hade kommit att tänka på något sorgligt, och lade ansiktet i rynkor och veck.

»Jag ska säga, att fröken Snövit blev ganska brydd. När hon kom till de sista gästgivargårdarna, där hon var bekant med värdfolket, frågade hon efter söta far, och de svarade henne, att han var lika rask och kry, som då hon for. Men hon hörde ändå på rösten, att de visste något, som de inte ville säga. Och inte ville hon fråga. Det var väl något lett om att jungfrun hade rymt till sist. Men inte ville fröken Snövit förstöra glädjen över att komma hem med att tänka på henne.»

»Det är så över måttan rasande,» sa fostersystern och skrattade till, »om det inte vore så bedrövligt.»

»Vid sista hållet kom Långe-Bengt och mötte med deras egna hästar. Och det slog inte fel: han var besynnerlig, han också. Annars får man köpa ordena av honom, men nu pratade han i ett kör. Och väl märkte fröken Snövit, att han talade om allt, men inte ett ord om söta far och Vabitz. Och nu tordes hon inte fråga. Var det något på tok, så fick hon väl höra det av söta far själv.»

»Och så visste hon ingenting, förrän hon kom hem!» utbrast fostersystern.

»Nej, hon visste ingenting, ingenting alls. Och nu ska jag säga vad som var mest lett för henne. Jo, det var väl detta, att söta far tyckte, att han hade handlat obegripligt förståndigt, och väntade, att hon skulle bli glad över det, som han hade ställt till. Och det måste han väl tro. Var det någon annan än hon, som hade berömt jungfrun och sagt, att han borde vara lycklig att ha en så utmärkt person i huset? Det var kanske hon själv, som första gången hade kommit honom att tänka på att jungfrun — —

»Du kan visst aldrig förstå hur glad söta far var, där han stod på sin förstukvist för att ta emot henne, och hur glad Vabitz var, där hon stod bredvid honom. Söta far bara längtade att få berätta den stora nyheten.

»Men söta far behövde ingenting säga, för hon såg det själv. Hon visste det, innan hon hade kommit ur vagnen. Och nu får jag tala om hur illa det gick henne. Hon blev så ond, att hon inte kunde styra sig. Så hade hon aldrig känt det förr.