Hon flög inte på dem och klöste och slog. Men verkeligen hade hon inte den allra största lust.

»Tungan förmådde hon ändå inte hålla styr på, utan hon sa dem vad hon värst kunde hitta på. Aldrig skulle hon kalla Vabitz för mor, det var det första, och det andra, att hon var ett opassande gifte för hennes far, för hon visste, att Vabitz var dotter till en fattig tysk trumpetare, men fröken Snövits far hade kunnat bli i äktenskap förenad med vilken fin dam som helst. Och vidare sa hon dem, att de nog kände med sig, att de hade handlat orätt, annars skulle de inte ha gift sig i smyg.

»Men nu kom mormor och grep henne om handleden och sa strängt, att hon skulle följa med ner på hennes kammare. Det nekade hon inte att göra, men först vände hon sig mot Vabitz en gång till och sa, att hon hade ställt sig in hos söta far genom den goda maten, och att det bara var för de fina rätternas skull, som han hade gift sig med henne.

»Nu först fick mormor henne med sig.»

»Det var synd,» sa fostersystern. »Jag tycker, att hon gärna kunde ha fått hålla på.»

»Nej, mormor förde bort henne, och så snart som hon kom in på hennes kammare, började hon gråta. Det var åter något nytt. Aldrig hade hon gråtit så förr. Hon grät i timtal, innan hon kom till ro, och hela tiden tyckte hon, att något främmande, som i alla de år, hon hade levat, hade legat fördolt inom henne, nu hade vaknat upp och tagit herraväldet över henne. Hur ska jag nu säga? Hon kände så visst, att det bodde en gammal drake eller något hemskt vilddjur inom henne. Ack, ack! Hon blev så rädd för detta, att hon närapå glömde bort den andra olyckan. Det var en stor ångest att veta, att det bodde något så oregerligt och farligt inne i hennes själ. Men egentligen rådde hon ju inte för, att det fanns där. Hon skulle bara aldrig mer låta det komma till synes.»

»Å, kära hjärtandes,» sa fostersystern med smeksam röst, »hade hon aldrig varit ond förr?»

»Till sist somnade hon ifrån alltihopa och vaknade inte förrän nästa morgon, då solen steg upp bakom berget och sken henne i ansiktet. Hon låg och kände sig olycklig och visste inte vad hon skulle ta sig till.

»Men hon behövde inte undra länge, för om några ögonblick kom kammarpigan med hälsning från frun, att hon skulle stiga upp och sätta sig i vävstoln.

»Klockan fattades några minuter i fyra, och så tidigt hade hon aldrig brukat vara uppe. Och visst hade hon arbetat, men bara efter egen önskan och eget val. Hon höll på att bli ond igen, men så kom hon att tänka på den där vildheten, som fanns inom henne, och blev rädd, att den skulle stå upp på nytt.

»När hon hade suttit och vävt ett par timmar, kunde hon bättre förstå hur allt hade gått till. Inte hade Vabitz försökt att ställa sig in hos söta far, utan i stället hade hon gått på med att säga honom sanningen, tills han hade fått klart för sig, att hon skulle bli ett ovärderligt stöd för honom och hans dotter. Då söta far nu hade fått se, att dottern inte hade uppskattat hans stora klokhet, var han säkert ganska stött på henne.

»När klockan blev sju, kallades fröken Snövit in till söta far för att bli varnad och förmanad, och annat var ju inte att vänta. Men söta far var så rasande ohjälplig, då han talade henne till rätta, att hon höll på att bli ond igen. Det blev hon i alla fall inte, utan hon bad dem båda två så vackert om förlåtelse och kysste dem på hand, både Vabitz och söta far. Hon såg på söta far hur lätt han kände sig om hjärtat, då detta var ordnat och han åter hade fått fred i huset.»

»Och sådant ska hända, och en annan sitter bara några mil borta och vet ingenting!» utbrast fostersystern med tårar i rösten. »Om jag hade varit där bara!»

»Det var bra, att ingen fanns, som eggade upp fröken Snövit,» sa prästdottern. »Hon var nöjd, att hon hade visat sig försonlig, för när hon såg dem tillsammans, så förstod hon, att det inte var hon, som var mest olycklig. Hon var ju ung, och hon kunde bli gift och få ett eget hem, men annat var det med söta far. Han kunde aldrig bli fri från Vabitz, utan måste behålla henne till livets slut. Det var att leva i jämn vinter utan sommarsol. Det var söta far, som det var synd om, inte om henne.

»Men så försonlig hon än ville vara, så kunde hon inte låta bli att retas med honom, då han om en stund kom utanför kökskammarfönstret och frågade om hon ville komma med ut och gå. Hon svarade, att det var omöjligt för henne, för söta mor hade befallt, att så och så många alnar skulle vara färdiga före frukosten.

»I första hastigheten höll nog söta far på att säga, att hon skulle komma med i alla fall. Men så besinnade han väl, att det inte gick för sig att rubba söta mors befallning redan första dagen.