Utan söta far gick bort ifrån fönstret och lämnade fröken Snövit kvar i vävstoln. Och detta hade hon aldrig väntat sig. Hon tyckte, att hjärtat ville stanna; hon förstod, att hon hade förlorat söta far.»

Det kom tårar i rösten, och hon tystnade tvärt. Anna Brogren sa heller ingenting, men det hördes, att hon grät. Och lilljänta skulle ha gråtit, hon också, om hon inte hade varit så ängslig för att de andra skulle höra henne.

II.

Nästa natt blev inte en smul bättre för lilljänta än den förra. Anna Brogren hade inte farit sin väg, som ämnat var, utan skjutit upp hemresan, och knappt hade prästen och prästfrun sagt godnatt på kvälln, förrän hon smög ner från gästrummet och kom in i kökskammarn för att få prata med prästdottern.

Denna gången brydde de sig inte om att vänta på att lilljänta skulle somna. Prostinnan sa genast, att hon hade stannat kvar bara för att få höra fortsättningen på den vackra sagan om fröken Snövit, som Maja Lisa hade berättat förra natten. Och hon bad, att hon skulle börja strax, så att de nu skulle hinna till slut. För längre än till i morgon kunde hon rakt inte dröja.

Och så började prästdottern berätta.

»Om jag minns rätt,» sa hon, »så hade inte fröken Snövit varit hemma i mer än åtta dar, förrän klockar Moreus och Ulla kom på besök. Jag kan inte säga hur glad fröken Snövit blev, då de kom. Visst var allt gott och väl mellan söta mor och henne, men nog fick hon arbeta. Hon satt och dunkade i en drällsväv hela dagen, så att ryggen värkte, då hon lade sig om kvälln. Det var gott, att det kom någon och hälsade på, så att hon fick en stunds ledighet.

»Ack, ack! Fröken Snövit tänkte för sig själv, att hon visst aldrig kunde få en sådan kärlek till arbetet som söta mor. Inte heller kunde hon nånsin bli så skicklig och snäll i sina händer. Söta mor kunde väva en damast, som var skön, och där alla djurena i Noaks ark var avbildade i bården. Fröken Snövit märkte nog, att hon ansåg henne för en klåpare, men hon menade, att söta mor måste förstå, att hon försökte vara henne till lags.

»Ulla Moreus var bekant med söta mor redan på den tiden, då hon var hushållerska på Borg, och hon förstod sig väl på henne. Dessutom hade nu hon och hennes svärmor nyss varit på Borg och gjort höstbaket, så att hon hade mycket att berätta om nådig grevinnan. Fröken Snövit märkte, att söta mor var glad att få höra talas om alla de galenskaper, som grevinnan nu hade hittat på.

»Men ska jag säga sanningen, så tror jag ingen blev så glad över besöket som söta far. Fröken Snövit satt och såg hur han kastade av den stora värdigheten, som han hade burit alltsedan sitt giftermål, och blev sig lik som förr. Och hon sa till sig själv: ’Jag vet inte var söta far har hållit hus den sista tiden. Jag har inte råkat honom, sedan vi gick bort till södra gärdet för att se på höslåttern.’

»Fröken Snövit visste så väl, att det var för hennes skull, som söta far inte mer varken vågade skratta eller skämta. Söta far gjorde sig samvetskval, därför att han så illa hade skött hennes uppfostran. Si, han tänkte som så, att aldrig skulle hon ha brutit ut mot honom och söta mor, som hon hade gjort, om han inte hade skämt bort henne. Men nu hade söta far satt sig i sinnet, att hon skulle bli efterhållen. Han tog det så tungt, att han aldrig vågade vara annat än sträv och allvarsam, då hon fanns i rummet.

»För bara ett par månader se’n visste inte söta far annat, än att hon var, som hon skulle vara, men nu dög hon till rakt intet. Säkert blev inte söta far sig lik, förrän hon hade fått ett helt nytt väsende.

»Nu då klockar Moreus kom, glömde söta far bort denna tunga bördan och blev som förr. Hon kunde inte låta bli att tänka, att söta far måtte ha henne mycket kär. Si, vilket tvång han pålade sig alla dagar för hennes skull! Hon var nog inte söta far så tacksam, som hon borde vara.

»Söta mor ville ställa med kvällsmaten själv, för att hon skulle få visa Ulla Moreus, att de. aldrig hade haft sådan mat på Lövdala som nu. Söta mor visste ju, att Ulla var den skickligaste kokfrun i socknen, och att hon ständigt for omkring och lagade mat på bröllop och begravningar, så att hon tyckte, att det lönade sig att krusa för henne.