Och medan söta mor stod framför köksspisen, föreslog Ulla, att hon och fröken Snövit skulle gå ner till mormor på en stund.

»Därnere hos mormor packade Ulla upp ett paket, som hon hade tagit med för att roa dem. Det var en så präktig present, som hon hade fått av nådig grevinnan. Aldrig får man då skratta, som då Ulla berättar hur väl hon står hos grevinnan, och vilka sköna gåvor hon får av henne. En gång gav hon Ulla en knähund, som inte kunde äta annat än grädde. Det ska kallas att vara godhjärtad, att ge ett sådant djur till en fattig klockarhustru, som visst inte alltid har någon ko att mjölka!

»Vet inte om inte Ulla skulle bli ledsen, om grevinnan en gång gåve henne något, som hon kunde ha gagn av. Ack, så lustig hon var, då hon packade upp den sista presenten! ’Se nu mans på!’ sa hon. ’Så här ska jag komma utstyrd, när jag reser bort i bondgårdarna för att reda till bröllop.’

Grevinnan tyckte nog, att hon hade tagit sig mycket nära, när hon hade gett Ulla sin riddräkt. Det var den engelska, som hon hade ridit med de sista årena: lång, svart klädeskjol, åtsittande, röd tröja med sobelbräm och liten, hög hatt. Den var av ett utmärkt tyg och visst inte utnött, men det var tokigt i alla fall. Det var en längd på kjolen, så att Ulla inte kunde ta ett steg i den, och det var så rasande galet att se henne i det röda livet. Ulla ville, att fröken Snövit också skulle pröva klänningen, och när hon fick den på, blev både Ulla och mormor Beata alldeles förtjusta. ’Oj då,’ sa Ulla, ’så synd, att det inte är du, som har fått den här granna presenten! Den är, som den vore sydd åt dig.’

»Ulla satte henne framför spegeln, bredde ut håret litet och fäste på henne hatten. ’Titta på henne!’ sa hon till mormor. ’Ser hon inte ut som en liten nådig grevinna? Har ni nånsin sett henne så täck?’

»Ulla ville rakt inte, att fröken Snövit skulle ta av sig riddräkten, innan söta far och klockar Moreus hade fått se henne i den.

»Jag får säga en sak. Fröken Snövit borde aldrig klä ut sig. Hon blev nu genast så uppspelt och tyckte, att hon var någon annan än sig själv. Mormor och Ulla skrattade, så att de låg dubbla, därför att hon började gå och tala som nådig grevinnan.

»Och Ulla sa än en gång, att hon aldrig skulle förlåta henne, om inte hennes man fick se henne som grevinna. Hon envisades med att de skulle gå upp i stora byggningen.

»Fröken Snövit tänkte för sig själv: ’Kanske att söta far ändå inte tycker om, att jag klär ut mig, nu sedan han har blivit så allvarsam emot mig. Förr fick jag göra det, så ofta jag hade lust, men nu är allt annorlunda.’

»Men hon var modig, därför att Ulla var med, och hon uppmuntrade sig själv: ’Inte går det an, att du alldeles låter kuva dig. I dag är ju söta far sig lik igen. Inte kan han finna något opassande i att du har satt på dig grevinnans klänning.’

»Hon hade också en annan tröst. Hon trodde, att söta mor inte skulle misstycka, att de förde litet spektakel med nådig grevinnan.

»När de följdes åt utför trappan, fick Ulla Moreus en ny tanke. Hon tog fröken Snövit med sig bortåt stallet, och där övertalade de Långe- Bengt att lägga sadel på Svarten. Svarten är knubbig och liten, och inte är han mycket lik de höga ridhästarna på Borg. Och inte heller var deras sadlar med stora, stoppade sitsar och ryggstöd så särdeles lika grevinnan Märtas.

»När Svarten var färdig och fröken Snövit hade suttit upp, sprang Ulla före in, och hon ropade både i salsdörrn och utåt köket, att grevinnan Märta kom ridande neråt allén.

»Oj, oj, oj, vad det blev för uppståndelse! Söta mor rev av sig köksförklädet, så att linningen strök med, och rusade ut på förstukvisten. Söta far sprang ut med sådan fart, att peruken kom på sned, och ställde sig på översta trappsteget vid sidan av söta mor. Ulla och klockar Moreus tog plats bakom dem, och på nedersta trappsteget stod kammarpigan och neg.

»Väl hade fröken Snövit ridspö och piskade på Svarten, men det var ingen möjlighet att få honom att gå annat än i lunk, och hon tänkte, att så gott var det. För inte trodde hon annat, än att både söta far och mor genast hade känt igen, att det var hon.

»Men det var för tokigt. Söta mor hade väl sett sig blind på den röda tröjan, som grevinnan hade ridit med i flera år, och hon märkte ingenting annat. Och knappt hade fröken Snövit hälsat med ridspöet och ropat: ’Bonjour, monsieur le pasteur!’ som grevinnan brukade, förrän söta mor kom störtande utför alla trappstegena och neg, så att hon hade kunnat sjunka till jorden.

»Hur ska jag rätt beskriva alltsammans? Nog visste fröken Snövit, att söta mor var litet närsynt, och det var ganska sent på kvälln och skumt, men det var alldeles omöjligt för henne att tro, att hon inte var igenkänd.

»Hon tänkte: ’Söta mor tycker om, att jag spektaklar med grevinnan.’ Hon visste ju hur ond söta mor var på sin gamla matmor.