Han brukade hålla kalas var annandag jul, och hon, som var svägerska, var självskriven gäst. Och visst hade hon tyckt, att det var ett svårt väder att ge sig ut i, men detta var ju det enda kalaset, som de fick vara med om på hela året.

Stugfolket tog illa vid sig igen, då de fick höra detta. Det var då bra synd om mor, att hon inte fick komma på kalas till Per Jansas, för där gick det nog ståtligt till. Men se, att gå ut i stormen en gång till, det var omöjligt. Det var att sätta livet på spel.

Mor höll med om att det var omöjligt och såg ut, som om det inte var någon konst alls att sitta stilla hos detta fattiga folket, när det fanns så mycket gott, som väntade på henne.

»Om ni inte hade barnena med er,» sa stugfolket, »så kanske ni kunde sträva er dit ner.»

Mor höll med om det också. Nog skulle hon ha kommit på kalaset, om hon inte hade haft barnena med sig. Men dem kunde hon inte ta ut mer i det här vädret.

Nej, det var ingenting att göra vid saken, det kom de sams om. De tyckte det var så synd om mor. Man kunde riktigt se på dem hur ledsna de var.

Så på en gång fick matmodern en tanke, som hon blev mycket glad åt. »Men kors då!» sa hon. »Ni kan ju få lämna barnena här hos oss, om ni har lust till att gå.»

De blev så glada åt detta, både matmor och husbonde. De kunde inte begripa, att de inte hade funderat ut det förut.

Mor krusade litet till en början, men hon gav snart med sig. De kom överens, att barnena skulle få bli, där de var, hela den dagen och natten med, men nästa dag skulle mor komma tillbaka och hämta dem.

Så gick mor, och där satt lilljänta.

Nu var det riktigt slut med att hon skulle få komma på julkalas, det insåg hon. Men det hade inte varit lönt att säga något om att hon ville gå med mor, för detta var ett så snällt folk, som de hade råkat ut för, så de hade aldrig släppt henne åstad. Och inte kunde de gå ifrån lillgossen båda två heller.

Stugfolket försökte att tala med henne och muntra upp henne, men hon kunde inte svara ett ord. Hon vände dem ryggen och ställde sig vid fönstret och såg på ett par stora björkar, som svingade fram och tillbaka i blåsvädret.

Hon hade så många önskningar, där hon stod. Bland annat önskade hon, att blåsvädret skulle ta ett kraftigt tag i den här stugan och välta omkull den, så att hon skulle kunna komma ut ur den.

Men, men — — Detta började se märkvärdigt ut! Medan hon stod och såg på björkarna, tyckte hon, att de för vart ögonblick svingade mindre och mindre häftigt. Och hon tyckte, att dånet och bullret, som hade följt med stormen, också tog av, och att det inte mer flög omkring varken stickor eller strån i luften.

Hon visste knappt om hon vågade tro, att hon såg rätt, men nu var det så stilla, att det nätt och jämnt dallrade litet i de långa hängkvistarna på björkarna.

Stugfolket satt och jollrade med lillgossen och märkte ingenting, förrän lilljänta talade om för dem, att nu var det slut med blåsvädret.

De blev så förvånade, och de sa genast, att det var synd, att det inte hade slutat upp förut, så att barnena hade fått gå på julkalaset. För det var inte något roligt att sitta hos dem hela dagen, det kunde de nog begripa.

Då sa lilljänta, att om hon fick lov, så kunde hon ta lillgossen med sig och gå till Nygård. Det var bara raka landsvägen dit, så att hon var säker om att hitta, och inte kunde de råka ut för något farligt heller så här mitt på dagen.

Det var ett så innerligt snällt folk. De ville inte göra någon människa ledsen, utan de lät dem gå, både lillgossen och lilljänta.

Nu var det ju bra alltihop. Vädret var vackert och lugnt, och det gick lätt att gå, och ingen fanns det, som kunde befalla lilljänta att sitta stilla eller gå tillbaka, när hon ville framåt.

Men se, en sak var det ändå, som gjorde henne orolig. Hon tyckte, att solen sjönk så hastigt borta i sydkanten av himlen. Inte visste hon vad klockan var, men tänk, om det var så långt lidet, att de redan satt till bords i Nygård! Hon hade en hel mil att gå ännu. Tänk, om hon inte skulle komma fram till annat än tomma grytor och gnagda ben!

Lillgossen var inte mer än sju år. Det gick inte så värst fort för honom att gå. Han var trött och modlös också efter allt, som han hade gått igenom förut på dagen.

När de stod i sänkan nedanför Hedebybacken, stannade lilljänta och såg neråt Löven, som låg nyfrusen med hård, blank is.

Hon frågade om lillgossen mindes vad det var för en kväll, som mor hade kommit hem och sagt, att Löven var frusen. Mor hade varit så förvånad över att sjön hade gått ihop redan före jul, så att hon hade talat om detta hela kvälln. »Jo, det var da’n före julafton,» sa lillgossen. Det var han säker på.

»Då har den ju legat i fyra dar redan,» sa lilljänta.