»Jag kan aldrig tro annat, än att den är så stark, att den bär oss.»

Det kom nytt liv i lillgossen, så snart som han begrep, att hon tänkte gå sjövägen.

»Vi ska slå kana ner till Nygård!» skrek han till.

»Det är ju passande förstås,» sa lilljänta, »att ta den vägen, eftersom Nygård ligger vid sjön.»

Hon hade allt sina betänkligheter, men nu var det lillgossen, som drev på. Han ville inte höra talas om att gå landvägen. Han skulle prompt ner på sjön.

»Du får säga till mor, att det var du, som ville det,» sa lilljänta, »för hon blir inte ond på dig.»

Det var inte långt ner till sjön. De stod snart på isen. Den var så glatt som en ål, den kunde inte vara blankare. De tog varandra i hand och slog kana neråt Löven.

Detta gick bättre än att knoga på landsvägen. På det här sättet skulle de nog komma fram, innan det var slut på den stora kalasmiddagen.

Men så hörde lilljänta ett brusande och ett dånande bakom sig, som hon alltför väl kände igen. Hon behövde inte se sig om för att veta vad det var. Hon kände det redan i nacken. Det var blåsvädret, som hade börjat på nytt.

Det var, som om det skulle ha hållit sig stilla bara för att locka barnena ut på isen. Och nu kom det och tog fatt dem och kastade omkull dem.

Det blev alldeles omöjligt för dem att komma fram isvägen, sedan stormen hade begynt igen. De kunde inte stå på sina ben. Det var ingenting annat att göra än att krypa i land.

Nu skulle man tycka, att det borde vara liksom slut med lilljänta. Hon hade ställt det så för dem, att man knappt kunde begripa hur de skulle komma fram till människor igen. På sjön kunde de inte gå, och där de kom i land, var det brant berg och stark skog och ingen väg.

Och lillgossen var så trött och uppledsen på alltihop, att han bara grät.

Hon blev allt också stående stilla på stranden en stund och såg riktigt handfallen ut.

Men hur det var, så kom hon att tänka på hur hon och lillgossen brukade åka utför bergklinten därhemma, då den var isbelagd. Och hon började strax bryta av grankvistar och lade upp dem i två högar. På den ena satte hon lillgossen, och sedan lade hon sig på knä och sköt ut både honom och de två granrishögarna på isen igen.

När de kom ut i det starkaste draget, satte hon sig på den andra granrishögen, och både hon och lillgossen tog var sin granrisruska i hand och höll upp dem mot vinden.

Och huj! sa blåsvädret, och hej! sa det. Det ruskade på dem och svängde dem åt sidan, liksom ville det känna efter om det kunde rå med dem.

Men så tog det ett karlatag, och i väg for de. Och det gick, så det gick, ja, som vinden så gick det, och de kände inte blåsten, de kunde nästan ha trott, att de satt stilla, om inte stränderna hade rusat förbi dem.

Lillgossen illskrek av glädje, men lilljänta satt med munnen hårt hopknipen och spanade efter om det inte skulle komma något nytt hinder och ställa sig emellan henne och julkalaset.

Det var den raskaste färd, som hon hade gjort i sitt liv. Det dröjde inte många minuter, förrän de hade framför sig udden, där de stora Nygårdshusena reste sig.

I Nygård fick folk syn på dem, just som de hade ämnat sätta sig till bords, och de kunde inte låta bli att springa ut och se efter vad det var för märkvärdigt, som kom farande på sjön.

Och man kan förstå hur förvånade de blev, både Per Jansa och Per Jansas hustru och prästen och allt kalasfolket, över att se dem.

Den enda, som inte såg så värst förvånad ut, det var mor. »Den jänta ger sig inte, förrän det går, som hon vill,» sa hon. »Jag har väntat hela tiden, att hon skulle komma flygande på ett kvastskaft.»

Men den, som folk talade om hela kvällen och berömde och sa att det skulle bli ett duktigt kvinnfolk av, det var allt lilljänta, det.

Mor fick sitta bredvid prästfrun i soffan en lång stund och berätta om henne.

Hon var inte så bet till att spinna, så liten hon var, och karda ull kunde hon, och hon hade plockat bär hela förra sommarn och sålt på Helgesäter, och hon hade fått en abc-bok av kaptenskan, och en av fröknarna på Helgesäter hade hjälpt henne till rätta, så att nu kunde hon både läsa och skriva.

Prästen i Svartsjö hade varit änkling i många år, men i somras hade han gift sig på nytt. Den nya prästfrun var en liten människa med alldeles vitt hår, men ansiktet var finhyllt och utan rynkor. Det fanns ingen, som tordes säga hur gammal hon var. Hon hade rykte om sig att vara otroligt duktig i sitt hus. Folk sa också, att om hon såg en människa bara en gång, så visste hon genast vad den gick för.

Nu sa denna nya prästfrun till mor, att hon länge hade tänkt på att ta en ung tös i huset, som skulle ha den befattningen att passa upp på hennes styvdotter, så att kammarpigan skulle få mer tid till vävning. Hon frågade mor om hon hade något emot att låta lilljänta flytta till prästgården nästa höst.

Om mor hade något emot detta? Det var en fråga! Hon kunde inte tänka sig en större lycka för lilljänta än att få komma i tjänst på Lövdala.

Hela kvälln satt prästfrun och följde lilljänta med blickarna. Det var, som skulle hon inte kunna tänka på någon annan.

Om en stund kallade hon mor till sig igen.

»Är det sant,» sa hon, »att tösen kan både skriva och läsa?»

Och mor bedyrade, att det var sant. »Ja, då gör vi upp, att hon kommer till Lövdala nu med detsamma,» sa prästfrun. »Ni kan ju ta vägen förbi Lövdala, när ni går hem från det här kalaset, och då får hon stanna med en gång.»

På det sättet blev det också avtalat.

Men efteråt som förut satt prästfrun och såg på lilljänta, liksom kunde hon inte se sig mätt på henne.

Om en stund ville hon på nytt tala med Marit i Koltorp.

»Vad är det hon heter, tösen din?» frågade hon.

»Jo, hon heter Eleonora, men vi brukar kalla’na för Nora.»

»Och det är riktig sanning och inte bara skryt, att hon kan läsa och skriva?» sa prästfrun.

Nej, mor försäkrade henne, att det var rena sanningen.

»Jag har suttit och tänkt på att hon kunde fä åka med oss hem i släden nu i natt,» sa prästfrun.