»Vi är just utan en sådan som hon på Lövdala, så att hon kunde gärna få börja tjänsten genast.»

Det blev, som prästfrun ville, förstås. Hon var sådan, att folk inte gärna satte sig emot henne.

SPINNROCKARNA.

DEN HÖGA DALKARLSKLOCKAN, som stod i kökskammarn på Lövdala, slog sex med ett rammel, som om de tunga lodena skulle störta ända ner i underjorden, och väckte lilljänta, där hon låg och sov på tre stolar, en otrygg bädd, som i all hast hade blivit iordningställd åt henne sent på natten.

Hon rusade upp ur bädden med ett skrik och stannade inte, förrän hon stod mitt i rummet. Hon hade drömt, att hon låg i en kista, att hon skulle begravas, och att kyrkklockorna ringde över henne.

När hon kom ner på det kalla golvet, blev hon genast fullt vaken.

Det måtte väl inte finnas någon i kammarn, som hade hört, att hon skrek? Tänk, så prästgårdspigorna skulle skratta, om de kom underfund med att hon hade blivit rädd för väggklockan! Hon förstod inte varför hon hade blivit rädd, för visst var det så, att de inte hade någon klocka i Koltorp, men i Nygård fanns det slagur både i storstugan och lillkammarn, så att nog visste hon hur det lät, när en klocka slog.

Det var inte riktigt mörkt i kökskammarn. Ett par små vedpinnar brann i spisen borta i hörnet, så att hon kunde se sig omkring. Nej, det fanns ingen där mer än hon. Den smala träsoffan, där prästdottern, mamsell Maja Lisa, låg, när hon kom i natt, stod tom, och den var till och med uppbäddad.

Men om mamsell Maja Lisa var uppstigen, då var det väl på tiden, att också hon klädde på sig.

Hon fick lägga ett vedträ till på elden. Lyste det bara upp så mycket, att hon kunde få reda på strumpor och skor och de andra kläderna, skulle hon snart vara färdig.

Tänk i alla fall, så besynnerligt, att hon gick här i kökskammarn på prästgården och klädde sig! Just på detta samma Lövdala, där mor hade tjänat som barnpiga, innan hon hade gift sig med far. Skulle hon nu komma att tycka lika mycket om sig här, som mor hade gjort?

Näst lillgossen, förstås, så fanns det ingen här i världen, som mor tyckte så mycket om som prästdottern. När hon talade om henne, så var det, som om hon skulle tala om en prinsessa.

Prästdottern var så vacker, att när hon åkte eller red fram på en väg, så sprang folk från arbetet och ställde sig utmed gärdsgården för att få se henne.

Prästen hade stor makt i socknen, men han brukade säga, att folket frågade litet efter honom, jämfört med dotter hans. Han var bara en utböling, men hon var av den gamla prästsläkten, som hade funnits i församlingen i hundra år, och hon var den, som skulle ta både Lövdala och hela socknen i arv.

Det hade kunnat vara liksom retsamt ibland att höra så mycket talas om prästdottern. Det var, som om en annan inte kom med i räkningen, när det var fråga om henne. Nu skulle det bli roligt att få se henne i alla fall.

Om hon bara kunde begripa vad det var för ett durande hon hörde, medan hon klädde sig! Det kunde väl inte vara blåsvädret från i går, som satt kvar i örona? Eller kanske att det hade tagit till att storma igen? Eljest var detta, som hon hörde, inte så mycket likt blåst. Det var mera som den jämna duren från en kvarn.

Äntligen var hon klädd och fick upp köksdörrn.

Det var inte underligt, att det hade dånat. Hela köket var fullt av spinnrockar och spinnerskor; det ena spinnrockshjulet bakom det andra, det ena spinnande kvinnfolket bakom det andra. Hon kunde inte se något slut på dem.

Hon måste stanna på tröskeln, för hon höll på att bli yr. Tre spinnrockar i gång på ett och samma ställe, det var det högsta, som hon hittills hade varit med om. Men hur många var det här? Hon undrade om hon skulle kunna räkna dem.

Det var rätt mörkt i köket, så att det var inte heller så lätt att finna sig till rätta där. Det låg några kådiga knölar av en gammal enrot och brann på ett galler, som var uppsatt på en hög järnstång i spisen, och det var allt. Men utom det, att de hade dåligt lyse, så var det också svårt att se något, därför att spinnrockarna och spinnerskorna var svepta i en sky av damm, som rördes upp under arbetet.

Hur som helst, så hade hon aldrig sett en sådan syn. Som hon stod och såg på spinnrockshjul och på trampor och på tenar och på arbetande händer och fingrar, blev hon alltmer yr. För att få makt med yrseln började hon på att göra sig frågor, som hon hade hört mor säga, att man skulle göra. »Hur många härvor garn blir det spunnet här i köket bara på en enda morgon? Och hur många knippor med härvor kan de redan ha hängande på vindskontoret? Och hur många vävstolar måste de sätta i gång fram på våren för att väva upp allt garnet? Och hur många vävlängder skulle de sedan ha att lägga ut på bleket? Och hur många —»

Så ja, nu var allt yrseln över! Hon kunde våga sig ner på golvet och in mellan spinnrockarna. De var inte så orimligt många, som hon först hade tyckt, men de var inte så få heller. De stod i en lång, slingrande rad ifrån spisen och ända bort till utgångsdörrn.

Närmast intill spisen och ljusskenet satt prästfrun vid en gulbetsad spinnrock och spann fin, vit bomull. Bakom henne satt en, som hon kunde förstå var den gamla hushållerskan, som mor hade talat om, och spann ull på en rock, som var målad i rött och grönt. Bortom henne satt fem unga pigor, köksa och kammarpiga, hjälppiga, bryggerska och lagårdspiga, och spann fint lin på vanliga omålade rockar. Än längre bort satt en rotegumma, som var puckelryggig, och spann småblår på en gammal, dålig rock. Och allra längst nere vid köksdörrn i det kalla draget från förstugan och nära nog i fullt mörker satt ännu en och spann. Hon hade en spinnrock, som hade tre ekrar borta ur hjulet, snodden var full av knutar, trampan var ledlös, och hon spann grovblår, som var så knottriga och fulla av skävor, att de på andra ställen inte skulle ha brytt sig om att sätta dem på ett spinnrockshuvud. Men hon, som satt där, tycktes spinna detta lika lätt och ledigt, som de andra spann fint lin.

Vad detta var för en, kunde inte lilljänta fundera ut.