Det var väl någon, som var kommen till prästgården för lärdoms skull.

»Stackars dig!» tänkte hon. »Du har det inte gott. Du står nog inte i gunst hos prästfrua.»

Fler var de inte i köket. Hon visste inte vad som hade kommit åt henne, när hon hade tyckt, att de var så oändligt många.

Allihop bara spann de och spann. Mor brukade sjunga eller berätta sagor, medan hon arbetade, men här var de moltysta allihop.

Prästfrun vinkade lilljänta bort till sig. Hon skulle ta upp kardad bomull ur en korg, som stod på golvet, och räcka henne, så att hon inte behövde böja sig ner:

Detta höll lilljänta på med aldrig så länge. Hjulena snurrade omkring henne, och tramporna gick, och tenarna sprang runt. Hon började bli yr igen, och hon fick lov att göra sig desamma nyttiga frågorna, för att yrseln skulle släppa taget.

»Hur många härvor garn kunde de hinna med att spinna här på en enda morgon? Och hur många knippor med garnhärvor kunde de allaredan ha hängande —»

Men det var sant! Hon hade inte sett till prästdottern. Hon borde väl ha suttit här och spunnit, hon såväl som prästfrun. Fast det var kanske dumt att tro, att hon skulle sitta och spinna bland pigorna. Det var hon för fin till, förstås. Ett så’nt lite fingergull som prästdottra!

Hon skulle ju ta Lövdala och hela socknen i arv. Hon satt väl i förmakssoffan och broderade silkesblommor på sidentyg.

Nej, vad stod det nu på? Det var visst någon, som ställde till spektakel. Prästfrun vände huvudet gång på gång ner emot dörrn.

Det var så långt lidet nu, att det började dagas. Det kom insilande en grå dager genom de små fönsterrutorna. Även så långt framme i rummet, som där lilljänta stod, kunde man se, att den där spinnerskan, som satt längst nere vid dörrn, hade slutat att arbeta. Hon sov inte, utan med handen på hjulet satt hon och stirrade framför sig. Men det var ändå, som skulle hon ingenting se av det, som fanns i rummet.

Och säkert var det, att hon inte visste av, att prästfrun hade lagt märke till detta, att hon hade låtit spinnrocken stanna.

Hon hade ett så blitt och ljust ansikte, hon därborta, och ett par stora, allvarsamma, blå ögon. Hon såg inte ut, som om hon skulle ha slutat upp att arbeta av slarv, utan därför att hon behövde sitta stilla och tänka.

För vart ögonblick, som gick, knep prästfrun hårdare ihop läpparna. Hon började se så sträng ut, att man mest kunde bli rädd för henne.

Nu stannade hon spinnrocken och reste på sig. Och den andra, hon satt stilla ändå och märkte inte, att prästfrun letade sig fram mellan spinnrockarna bort mot dörrn. Inte en rörelse gjorde hon, förrän prästfrun stod över henne och hade lagt sin hand på hennes nacke.

Då gav hon till ett litet utrop och försökte komma lös, men prästfrun hade ett alltför säkert tag om den smala halsen. Med ena handen ryckte hon henne bakåt, med den andra tog hon blårna, som låg på rockhuvudet, tryckte dem mot hennes ansikte och for runt, runt.

»Är det inte för dig, som vi arbetar allihop kanske?» sa hon med hård, grov röst. »Och så ska du sitta och sova!»

Det var nära, att lilljänta skulle ha gett till ett rop. Aldrig i världen! Var detta prästdottra? Men det kunde ju inte vara någon annan, som de alla arbetade åt.

Prästfrun skakade henne hårt en sista gång, slängde blårtotten i golvet och gick tillbaka till sin plats.

Men med detsamma reste sig hushållerskan och med henne fem pigor och rotegumman från sina stolar och sköt tillbaka spinnrockarna.

Prästfrun vände sig mot den gamla hushållerskan och såg häpen på henne.

»Jag tänker frua vet, att tjänstfolket inte brukar spinna, så länge som julhelga varar,» sa hushållerskan, »utan då är det vanligt, att vi har fritt och får arbeta åt oss själva. Och frua vet nog också, att om vi går in till pastorn och frågar, så säger han, att vi ska ha det, som vi har haft det förr. Nu har vi spunnit hela morron, därför att mamsell Maja Lisa bad oss, att vi skulle göra frua till viljes, men nu slutar vi, för vi ser, att frua i alla fall är mot henne så, som frua plär vara.»

När detta var sagt, så lyfte hushållerskan och alla fem pigorna och rotegumman upp spinnrockarna för att bära ut dem ur köket.

Men prästfrun sprang och ställde sig framför köksdörrn.

»Inte kommer en enda spinnrock ut ur köket med min vilja,» sa hon.

Hushållerskan gick fram emot henne utan att tveka, för hon kände med sig, att hon hade rätten på sin sida. Man kunde vänta, att det skulle ske något förskräckligt i nästa ögonblick.

Men tänk, att i stället hände något, som ingen hade kunnat ana!

Prästfrun kastade ögona runt omkring sig liksom för att upptäcka om det inte fanns någon, som ville hjälpa henne. Och då kom hon att se åt lilljäntas håll. Men när hon såg, att tösen stod och stirrade på henne alldeles förskrämd, som om hon skulle ha sett ett troll, så blev hon på en gång helt annorlunda.

Hon gick bort ifrån dörrn, just som hushållerskan stod på ett stegs avstånd.

»Rätt ska vara rätt,» sa hon.