»Om det är så, som Kajsa säger, att ni brukar ha fritt om julen, så ska ni få det nu med. Men ni kunde väl ha talat vackert med mig om saken och inte pockat er fram.»

»Vi ska komma ihåg det till nästa gång,» sa hushållerskan bistert. Mer ordbyte blev det inte, för nu hördes en liten klocka pingla inifrån rummena.

»Det är prästen, som ringer till morgonbön,» sade hushållerskan. »Vi får flytta ut spinnrockarna efteråt.»

De gick åt förstudörrn till, men lilljänta stod, som kunde hon inte röra sig. Hur var det möjligt, att den där, som satt borta vid dörrn och spann grovblår, kunde vara prästdottra? Det var ju evig synd och skam. Tänk, om mor visste detta!

Pigorna marscherade ut i en lång rad, och det var tomt i köket, då prästdottern, som gick sist, räckte ut handen till henne.

»Du ska väl komma och vara med om morgonbön?»

Det var en så mild röst och en så liten fin och mjuk hand. Lilljänta lade sin i den helt skyggt först, men medan de gick över förstun, slöt hon fingrarna hårdare och hårdare om den. När de stod i dörrn till prästens rum, böjde prästdottern sig ner till lilljänta.

»Du är dotter till Marit, den gamla barnpigan min, hör jag.»

»Ja,» sa lilljänta. »Och jag är hitkommen för att hjälpa er.»

Hon smålog, prästdottern. »Ja, du, jag behöver nog en, som hjälper mig, jag,» sa hon.

SVARTSJÖN.

ALLA FEM PIGORNA satt med syring på fingret och vax och trådnystan bredvid sig och lagade gamla kläder. Det var visst med dem som med skräddarna, att de ville sitta högt, när de sydde, för de hade krupit upp alla fem på den höga bordbänken. Den gamla hushållerskan var den enda, som satt på en stol.

Lilljänta stod vid fönstret och såg ut. Framför henne låg en vid gårdsplan med plogade vägar mellan höga snökanter. Stora byggnader fanns det på alla håll, och lilljänta stod och försökte känna igen dem efter mors beskrivning. Det långa, låga huset mitt framför manbyggningen var väl lagården, stallet låg åt öster och brygghuset med brygghuskammarn på västra sidan. Husena stod inte tätt ihop, men det löpte staket mellan dem, så att man inte kunde komma in på gården annat än genom trånga grindhål, som var öppna nu på vintern. Öster om stallet skymtade hon tak och gavlar av en mängd hus, som stod omkring en annan, ännu större gårdsplan. Där fanns fårhuset och svinhuset, matboden och magasinet, råglogen och havrelogen, ladorna och vedskjulet, drängstugan och redskapshuset. Flera av byggnaderna stod på stolpar, andra hade trappor, som slingrade sig fram utanpå gavelväggen och ledde in på låga loft. Vart hon såg, var det tillbyggnader och hopbyggnader, vindskammare med små dunkla fönster och långa svalgångar. De flesta husena hade tjocka tak av halm eller torv, nu fanns det också högt med snö på dem. Lilljänta tyckte, att de alla låg varmt nerbäddade under mjuka täcken och fällar. Det var något fredligt och stillsamt över alltihop, som om de gamla husena hade sovit vintersömn.

Den ena av pigorna var nykommen, och till på köpet var hon från en annan socken. Hon tänkte visst använda den här lugna stunden till att få veta något om husbondefolket. Hon hade gjort fråga på fråga om prästdottra och prästfrua och om prästen med, men inga svar hade hon fått. Alla de andra satt och sydde med hopknipna läppar och låtsades, som om de inte visste något.

Hon måtte ha märkt till sist, att hon ingenting kunde få ur dem, för nu började hon fråga om annat. »Varför heter den här socknen Svartsjö?» Hon kunde inte begripa vad den hade blivit uppkallad efter. Hon hade hört, att det fanns tre sjöar i socknen utom Löven, men ingen av dem hette Svartsjön, så mycket hon visste.

Nå, denna frågan kunde det inte vara farligt att svara på, men nu var olyckan den, att ingen av pigorna hade hört var socknen hade fått sitt namn ifrån. Det såg ut, som skulle hon inte få veta mer om detta än om det andra. Men då lade den gamla hushållerskan ner sömmen och strök glasögona av näsan.

Det var väl inte så underligt, att socknen hette Svartsjö, den hade blivit uppkallad efter en sjö med det namnet, som hade legat där förr i världen, men som nu var uttorkad.

Den främmande pigan blev visst orimligt glad över att hon äntligen fick ett svar.