Hon skyndade sig att fråga var i socknen den sjön skulle ha legat.

Jo, den skulle ha legat i dalgången nedanför Lövdala. Hushållerskan vände sig mot det södra fönstret och pekade ut. Hon trodde, att vattnet skulle ha gått så långt upp som till backen nedanför brygghuset. Där fanns det åtminstone sådan fin sand, som man brukar träffa på vid sjöstränder.

Den främmande pigan vände också huvudet mot fönstret. Boningshuset låg på en så pass hög kulle, att de låga husena omkring det inte stängde bort all utsikt. Över lagårdstaket kunde man se neråt en milslång dal med en botten så jämn som ett golv.

Men hon ville inte tro, att hushållerskan menade, att denna släta marken skulle vara en gammal sjöbotten. Hon hade alltid tänkt, att där det hade funnits en sjö, skulle det vara brant och djupt.

Hushållerskan sa inte emot henne. Hon brydde sig inte om vad bryggerskan trodde. Hon hade bara talat om vad hon visste.

Därmed satte hushållerskan glasögona till rätta på näsan och började sy igen.

Den främmande pigan fnittrade helt försmädligt. Det var besynnerligt, att gammalt folk aldrig kunde tåla att bli motsagda. Vad de så hittade på att säga, begärde de, att man skulle tro dem.

Ingen av de andra pigorna sa ett ord för att hjälpa hushållerskan. Det blev alldeles tyst i köket. Lilljänta fick en sådan lust att tala om vad hon visste om den där Svartsjön, men hon var inte säker på att det gick an, att hon blandade sig i samtalet.

Då gick dörrn upp till kökskammarn, och mamsell Maja Lisa kom ut i köket.

Hon sa ingenting till en början, utan stod och såg på dem, som arbetade. Sedan gick hon fram till lilljänta, som hade stått kvar vid fönstret hela tiden.

»Säg mig, du, Nora,» sa hon, och på samma gång satte hon sig på trästoln, som stod under fönstret, och tog lilljäntas hand mellan båda sina, »har du varit så vida omkring, att du har sett någon annan sjö än Löven?»

Lilljänta blev röd som blod, därför att prästdottern talade till henne. Det var nätt och jämnt, att hon kunde få upp rösten så mycket, att det hördes, när hon svarade, att hon hade sett så många sjöar, att hon inte kunde räkna upp dem en gång.

»Då ska du göra mig den tjänsten att tänka på en av dem,» sa prästdottern. »Du får tänka på vilken du vill, bara den är lång och smal och ligger mellan två långa skogsåsar.»

Lilljänta satte hakan mot bröstet och stirrade ner i golvet. Men snart såg hon upp igen. Nu hade hon tänkt.

Prästdottern gav henne en skälmaktig blick, men i rösten var hon ofantligt allvarsam alltjämt.

»Ser du den bara riktigt för dig?» sa hon. »Ser du, att det kommer en liten blank älv norrifrån och rinner in i den, och att långt ner i söder smalnar den av, tills det inte blir något mer kvar av den än en annan liten älv?»

Ja, det såg lilljänta.

»Ser du så mycket, så ser du väl också hur stränderna går ut och in i långa vikar och bukter?» sa prästdottern. »Och att här och där springer det fram smala, fina uddar, där det står hängbjörkar och lutar över vattnet? Och att det ligger små steniga holmar ute i vattnet, som är alldeles överväxta med hägg och rönn, och som blommar på våren, så att de är likaså granna som kronbrudar?»

Ja då, lilljänta såg allt, vad prästdottern ville hon skulle se.

Mamsell Maja Lisa kastade en blick genom fönstret neråt den långa dalen. Så vände hon sig mot lilljänta och smålog, men det var något eftertryckligt i rösten, då hon talade, som om hon ville, att lilljänta skulle lägga på minnet vad hon sa. »Ser du så mycket, så ser du väl också, att det på ena sidan finns en sandstrand, där det brukar vara fullt av barn, som badar hela sommarn igenom, och att det på ett annat håll står en hög bergvägg, där det växer stora, svarta granar med tjocka rötter, som ligger snodda om varandra som ormar? Och du ser väl, att på ett håll är det sumpigt, och där sticker det upp så tätt med albuskar, att man knappt kan komma fram, och att därbortom igen ligger det vackra, släta ängar, där det går boskap och betar?»

Lilljänta var inte sämre, än att hon såg detta med.

»Ser du så mycket, så ser du väl också de stora stenarna i strandkanten, där folk brukar stå och meta abborre om söndagarna,» sa prästdottern, »och de små ekstockarna, som ligger bundna utmed land, och de små fiskarstugorna, som står gamla och grå och lutar ute på uddarna?»

»Ja,» sa lilljänta. Hon såg detta och mer till.

»Ja, ser du så mycket, så ser du väl också, att runtom hela sjön ligger det liksom en ring av bondgårdar med åkrar och gärden, men de ligger inte så nära sjön som fiskarstugorna, utan en bra bit uppåt land? Och ovanför bondgårdarna ligger det några svedjeland och björkhagar, men sedan tar granskogen vid och klär berget ända upp på högsta toppen?»

Ja, detta också såg lilljänta.

Nu blev prästdottern fundersam på en gång. »Men nu kommer det värsta, du. Om det en vacker dag skulle hända, att den här sjön, som du har tänkt på, skulle torka ut, så att det inte funnes en droppe vatten kvar i den, hur tror du då det skulle komma att se ut, där den har legat?»

Detta var inte lilljänta karl till att svara på. Hon bara stirrade på prästdottern.

»Ja, inte vet jag heller så noga,» sa prästdottern, »men jag tänker mig, att när några år hade gått, så började det väl att växa gräs på sjöbottnen, och sedan så blev den omhändertagen av folk och odlad och uppdelad och överkorsad av gärdsgårdar och vägar som annan mark. Men annars så blir väl det mesta sig likt som förut.»

Lilljänta stod och stirrade framför sig. Hon såg visst rent bortkommen ut.

»Du har säkert varit inne i förmaket på Helgesäter någon gång och sett den stora guldspegeln, som hänger mellan fönsterna? Glaset i den blev sönderslaget häromåret, och kapten har inte haft råd att sätta in något nytt, utan de har klätt över brädbottnen med grönt tyg. Men guldramen, den är sig lik, den. Det är bara den skillnaden, att det inte mer finns någon spegel inne i den.»

Lilljänta såg hastigt upp till prästdottern.