Ja, då Ivar hade gått än ett par steg, hade han sjunkit ner på knä och ropat, att han inte skulle komma närmare. Det hade ju förefallit, som om han inte skulle vara rätt klok, och Ivar Ivarsson hade velat skynda fram för att lugna honom, men då hade den andre rest sig och flytt undan inåt skogen. Han hade dock bara sprungit ett par steg. Nästan genast hade han störtat omkull och blivit liggande orörlig. Då Ivar Ivarsson kom fram till honom, var han redan död.

Ivar Ivarsson hade nu känt igen mannen såsom varande Ingilbert Bårdsson, son till den Bård Bårdsson, som förr hade bott i Olsbyn, men som hade flyttat till en sommarsäter, sedan hans gård hade brunnit och hustrun hade dränkt sig. Han kunde inte fatta, att Ingilbert hade fallit ner död, utan att någon hand hade vidrört honom, och han försökte skaka liv i honom igen, men det hade inte lyckats. När de andra hade hunnit fram, hade de genast sett, att han var död. Men som Bårdssönerna hade varit deras grannar i Olsbyn, hade de inte velat lämna Ingilbert kvar i skogen, utan lagat ihop en bår och tagit honom med sig.

Ryttmästarn stod och lyssnade till detta med mörk min. Han fann det mycket troligt. Ingilbert låg där som rustad för långresa med ränsel på ryggen och skor på fötterna. Björnspjutet, som låg på båren, var väl också hans. Han hade säkerligen velat draga till främmande land för att sälja ringen, men då han i skogens dimmor hade mött Ivar Ivarsson, hade han trott sig skåda generalens vålnad. Ja visst. Det var så, som det hade gått till. Ivar Ivarsson var klädd i en gammal soldatrock och hade hattens brätten uppsatta på det karolinska sättet. Avståndet, dimman och dåligt samvete förklarade misstaget.

Men ryttmästarns missnöje fortfor i alla fall. Han hade arbetat upp sig till vrede och blodtörst. Han hade velat krama ihjäl Ingilbert Bårdsson mellan sina starka armar. Han behövde ett avlopp för sin hämndlystnad, och han fann intet.

Emellertid förstod han själv, att han var orimlig, och han betvingade sig så mycket, att han berättade Ivarssönerna varför han och hans folk hade dragit upp i skogen denna morgon. Och han tillade, att han ville undersöka om den döde ännu hade ringen i sin ägo.

Han var så till sinnes, att han önskade, att Olsbykarlarna skulle säga nej, så att han hade fått kämpa sig till sin rätt. Men de funno hans begäran helt naturlig och drogo sig något åt sidan, medan ett par av ryttmästarns eget folk genomsökte den dödes fickor, hans skor, hans ränsel, varenda söm i hans kläder.

Ryttmästarn följde i början undersökningen med största uppmärksamhet, men en gång kom han att se bort till bönderna och tyckte sig då märka, att de växlade spefulla blickar med varandra, såsom vore de säkra på att han ingenting skulle finna.

Så gick det också. Man måste sluta letandet, utan att ringen hade påträffats. Men då saken utföll så, vände sig ryttmästarns misstankar helt naturligt mot bönderna. På samma sätt var det med hans folk. Vart hade ringen tagit vägen? Ingilbert hade naturligtvis haft den med sig, då han flydde. Var fanns den nu?

Det var ingen, som såg generalen nu heller, men man förnam honom. Han stod mitt i hopen och visade på de tre Olsbykarlarna. De hade den.

Det var mer än tänkbart, att de hade undersökt den dödes fickor och hade funnit ringen.

Det var också tänkbart, att berättelsen, som de nyss hade framfört, inte var sann, utan att allt hade tillgått helt annorlunda. De här karlarna, som voro från samma gård som Bårdssönerna, hade kanske vetat om, att dessa hade ringen i sin ägo. De hade kanske fått veta, att Bård var död, och då de hade mött hans son i skogen, hade de förstått, att han ämnade fly med ringen, samt överfallit och dödat honom för att kunna tillägna sig skatten.

De sågo intet annat blodvite på honom än ett krossår i pannan.