Löwensköldska ringen Read Online

Ivarssönerna hade sagt, att han hade stött huvudet mot en sten, då han hade fallit, men kunde inte det där krossåret också härröra från den grova knölpåken, som Paul Eliasson höll i handen?

Ryttmästarn stod och såg ner i marken. Det utkämpades en strid inom honom. Han hade aldrig hört något annat än gott om de tre männen, och det bar emot för honom att tro, att de hade mördat och stulit.

Allt hans folk hade samlat sig omkring honom. Ett par av dem stodo redan och svängde med vapnen. Det var ingen, som trodde, att man skulle komma från platsen utan strid.

Då steg Erik Ivarsson fram till ryttmästarn.

»Vi bröder och även Paul Eliasson, som är vår fosterson och snart skall bli min svärson, förstår nog vad ryttmästarn och hans folk tänker om oss. Vi menar nu, att vi inte bör skiljas åt, utan att ryttmästarn har fått undersöka också våra fickor och kläder.»

Vid detta erbjudande vek mörkret en smula från ryttmästarns själ. Han gjorde invändningar. Både Ivarssönerna och deras fosterson voro sådana män, att ingen misstanke kunde falla på dem.

Men bönderna ville ha slut på saken. De började själva vända ut och in på sina fickor och ta av sig skorna, och ryttmästarn gav då en vink åt sitt folk, att de skulle låta dem få sin vilja.

Ingen ring upptäcktes, men i en näverkont, som Ivar Ivarsson bar på ryggen, fann man en liten pung av getskinn.

»Är den här pungen er?» frågade ryttmästarn, sedan han hade undersökt pungen och funnit, att den var tom.

Om nu Ivar Ivarsson hade svarat ja, så hade saken kanske därmed varit slut, men i stället erkände han med största lugn i världen.

»Nej, den låg på stigen inte långt från det stället, där Ingilbert föll. Jag tog upp den och kastade den i konten, därför att den såg hel och obrukad ut.»

»Men just i en sådan här pung var det, som ringen låg, då prosten kastade den till Ingilbert», sade ryttmästarn, och nu hade mörkret återvänt både till stämma och ansikte. »Och det lär inte vara annat att göra, än att ni Ivarssöner följer mig till länsman, om ni inte hellre väljer att lämna mig ringen godvilligt.»

Nu var det slut på Olsbykarlarnas tålamod.

»Ryttmästarn är inte den, som har rätt att mana oss i häkte», sade Erik Ivarsson. Han grep i detsamma spjutet, som låg bredvid Ingilbert, för att bana sig väg, och hans bror och svärson sällade sig till honom.

Hedebyfolket vek undan i första häpenheten, så när som på ryttmästarn, som skrattade till av välbehag över att få utlösa sin vrede i handling. Han drog sin sabel och högg av spjutet.

Men det var den enda vapenbragd, som utfördes i det kriget. Ryttmästarns eget folk drog honom tillbaka och ryckte vapnet från honom.

Det var så, att också länsman Carelius hade funnit det lämpligt att ge sig av uppåt storskogen den morgonen. Han hade kommit till synes på stigen, åtföljd av en fjärdingskarl, just i rätta ögonblicket.

Det blev nya undersökningar och nya förhör, men slutet blev ändå, att Erik Ivarsson, hans bror Ivar och deras fosterson Paul togos i fängsligt förvar och fördes i häkte såsom starkt misstänkta för mord och rån.

VII.

Det skall inte förnekas, att hos oss i Värmland voro skogarna vida på den tiden och åkrarna små, gårdsplanerna voro stora, men stugorna trånga, vägarna voro smala, men backarna branta, dörrarna låga, men trösklarna höga, kyrkorna oansenliga, men gudstjänsterna långa, levnadsdagarna få, men bekymmerna oräkneliga. Men inte voro väl värmlänningarna några jämmerlappar eller tråkmånsar fördenskull.

Nog tog frosten bort säden, nog härjade vilddjuren bland boskapen och rödsoten i barnflocken, men visst hade de humöret i behåll i det längsta. Vart skulle det eljest ha burit i väg med dem?

Men detta berodde kanske på att det fanns en tröstare i alla gårdar. Det fanns en, som kom till den rike likaväl som till den fattige, en, som aldrig svek och aldrig tröttnade.

Men tro för all del inte, att den tröstaren var något högtidligt eller storståtligt, såsom Guds ord eller samvetsfrid eller kärlekslycka! Tro inte heller, att den var något lågt och farligt, såsom dryckjom eller tärningsspel! Den var bara något helt oskyldigt och vardagligt, den var ingenting annat än eldbrasan, som flammade på härden om vinterkvällarna.

Herre Gud, vad den gjorde det vackert och hemtrevligt i den minsta stuga! Och så den gick på och skämtade med folket där inne, så länge som kvällen varade! Den sprakade och knastrade, det var, som om den skulle ha skrattat åt dem. Den spottade och fräste, då var det, som om den ville härma någon, som var vresig och arg. Ibland visste den sig ingen råd att få slut på en kvistrik kubbe. Då fyllde den hela rummet med rök och os, liksom ville den låta folket förstå, att den hade fått för dålig kost att leva av. Ibland passade den på och sjönk ihop till bara en glödhög, just som folket var i bästa arbetstakten, så att man måste lägga ner händerna i knäet och storskratta, tills den tog upp sig igen. Allra mest skälmaktig blev den, då matmodern kom med de trebenta kokkärlen och begärde, att den skulle koka maten. Någon enda gång var den villig och tjänstaktig och gjorde sin sak fort och väl, men som oftast dansade den lätt och yr i timtal omkring grötgrytan utan att få den i kokning.

Hur lyste det inte till i husbondens ögon, då han kom in våt och frusen ur snöslasket och brasan tog emot honom med värme och trevnad! Hur gott var det inte att tänka på det vakande ljuset, som strömmade ut i mörka vinternatten till en ledstjärna för fattiga vandrare och såsom ett förskräckelsens tecken för lo och varg!

Men eldbrasan kunde mer än värma och lysa och koka mat, den förstod sig på märkligare ting än att gnistra, spraka, spotta och ställa till os. Den var i stånd att väcka leklusten till livs i människosjälen.

Ty vad är människosjälen annat än en lekande flamma, också den? Den fladdrar i och över och omkring människan, såsom eldsflamman fladdrar i och över och omkring den skrovliga veden. När nu de, som voro samlade omkring eldbrasan en vinterkväll, hade suttit en stund under tystnad och sett in i den, så började brasan tala till var och en särskilt på sitt eget språk. »Broder själ», sade eldslågan, »är du inte en låga som jag? Varför är du så dyster och tung?» — »Syster flamma», svarade människosjälen, »jag har huggit ved, och jag har skött hushåll hela dagen. Jag orkar inte annat än sitta stilla och se på dig.» — »Det vet jag visst», sade eldbrasan. »Nu är det kvällens stund. Gör nu som jag, fladdra och lys! Lek och värm!»

Och själarna lydde eldbrasan och började leka.