Hon hade varit hushållerska på Öjervik i många år, och de visste vilken klok och omtänksam människa hon alltid hade varit. Visst hade hon rätt i detta, att prästdottern på Mårbacka borde gifta sig med komministern, så att den gamla ordningen fick fortsätta. Något annat tyckte de inte kunde komma i fråga.

Fru Raklitz var, som sagt, väl bekant på Öjervik. Hon blev kvarbjuden att äta kväll, och sedan satt lagmanskan och språkade med henne så länge, att klockan var elva, innan hon kom i väg. Men det var klart i luften och präktigt månsken, så att det tycktes inte vara någon fara för att hon inte skulle komma ordentligt hem.

Hon var ganska välbelåten med hela resan, när hon åkte från Öjervik. Väl hade hon blivit mottagen, och nu hade hon förmyndarns ord på att hennes mening var den rätta och att Lisa Maja borde gifta sig med den nya komministern.

Medan schäsen med god fart rullade framåt på vägen, som utmed Frykenstranden leder till Sunne, satt fru Raklitz och tänkte ut hur hon skulle pina och plåga den stackars styvdottern, tills hennes vilja blev bruten. Det var ju bara till hennes eget bästa, fastän hon inte själv förstod det, så att styvmodern gjorde sig alls inte något samvete fördenskull.

På en gång ryckte Svarten till och for åt sidan, och det med sådan fart, att han höll på att stjälpa omkull schäsen. Hästen bar sig åt, som om den skulle ha blivit kollrig. Den rusade ner ifrån vägen, över diket och var nere på en åker, innan Långe-Bengt lyckades få den att stanna. När drängen äntligen fick bukt på hästen, skalv den som ett asplöv. Fastän den höll sig stilla på samma fläck, lyfte den fötterna i ett, i ett, och rätt som det var, skrek den till, såsom man sällan får höra en häst skrika, och hoppade rätt i vädret. Upp till vägen kunde den inte tvingas. När Långe-Bengt försökte få den att gå framåt, började den slå bakut, så att den höll på att sparka sönder schäsen.

»Vad är det? Vad är det? Kan inte Bengt säja vad det är?» sade fru Raklitz och nöp drängen hårt i armen i sin förfäran. »Är hästen rent stollig?»

»Den hästen har mer förstånd än bå’ frua å jag,» sade Långe-Bengt, »han ä inte stolli. Men han ser nånting, som vi inte har ögon för.»

Nu strök Svarten baklänges. Den höll nosen mot marken, fnös och vek tillbaka utan att fråga efter hur det gick med schäsen och de åkande. Till all lycka hade de kommit in på en mark, där det hade vuxit råg under sommarn, och den låg nu alldeles jämn och slät och avmejad. Än så länge höll sig åkdonet uppe på sina hjul, men de märkte, att de närmade sig ett brett och djupt dike.

Just som schäsen stod på dikeskanten, stannade Svarten. Den ansåg visst, att den hade undkommit den värsta faran. Den stod stilla utan att göra några flere hopp, men fnös gjorde den ännu gång på gång.

»Dä ä bäst, att frua går ur,» sade Långe-Bengt, »så ska jag försöka tvinga’n förbi den, som han ser, va dä nu kan vara för en.»

Prästfrun knäppte upp fotsacken, men som hon skulle sätta ner foten på marken, så drog hon den tillbaka med ett rop och kom fort upp i schäsen igen.

»Jag kan inte stiga ur,» sade hon till Långe- Bengt, »det rör sig.»

»Jag tror frua ä likaså kollri som hästen,» sade Långe-Bengt. »Va ä dä, som rör sej?»

»Hela åkern rör sig, hela marken rör sig,» sade fru Raklitz. Hon skälvde på rösten, och gråten satt henne i halsen.

»Asch!» sade Långe-Bengt och sprang ur med ett hopp. Han trodde, att det var en gast, som stod i vägen för dem och skrämde hästen, men gastarna brukade komma ur luften. Han hade aldrig förr hört talas om att de kröpo fram utefter marken.

Men Långe-Bengt kom fort upp i kärran, han också, och tänkte inte längre på att bege sig ner ur den, för det var sant, som prästfrun hade sagt, att marken rörde sig.

Det var inte så, att den darrade som vid jordbävning eller gled undan som vid jordskred, utan det var så, som om varenda en av alla åkerns jordkokor hade fått ben under sig och var på väg ner emot Fryken.

De resande sutto kvar i schäsen och stirrade på marken. De sågo väl till sist, att det var en mängd smådjur, som sprungo fram över åkern, men de blevo inte mindre rädda fördenskull. Något naturligt och riktigt kunde det inte vara. Var skulle en sådan massa djur ha kommit ifrån? Det var inte en fläck på rågåkern, som inte befann sig i rörelse.

Alla dessa djur, eller vad det nu var för slag, begåvo sig över diket upp på landsvägen, och från landsvägen störtade de sig utför en sluttning rätt ner i sjön. Vad skulle det vara för djur, som buro sig åt på det sättet?

Hade de varit av Guds skapade kreatur, skulle det väl ha tagit slut på dem. Men de här fortsatte oavlåtligt att springa över åkern, upp på vägen och ner i sjön. Och det fanns inte något tal, som kunde nämna deras myckenhet.

Svarten hade blivit tämligen lugn.