Det var bara, när de små djuren sprungo fram mellan hovarna på den, som den fnös och strök baklänges. Men den, som inte var lugn, det var fru Raklitz. Hon hackade tänder av förskräckelse, mumlade och talade för sig själv.

Hon satt i alla fall stilla, så länge som de voro kvar på åkern, men Svarten ville väl inte stå ute hela natten, utan den satte sig i rörelse av egen drift. Det gick fot för fot. Den lyfte fötterna mycket försiktigt, men framåt gick det.

De märkvärdiga smådjuren veko inte undan för hästen och åkdonet. Det började knastra under hjulen, när de små kropparna krossades.

När prästfrun hörde det där knastrandet, spratt hon till. Hon reste sig upp och började skrika vilt och hemskt.

Långe-Bengt fick armen om henne, för att hon inte skulle kasta sig ur schäsen. »De tar mig,» skrek hon, »de tar mig! De är på hjulen, de är på fotsteget, de är i kärran!»

Hästen ökade farten. Schäsen rörde sig stötigt, men säkert, och det knastrade och krasade, alltsom hjulen rullade fram över smådjuren.

»De är i schäsen, de är i schäsen!» ropade fru Raklitz, och med detsamma hoppade hon upp på sitsen och stod där upprätt. »De drar mig i kjolen, de ska i sjön med mig!»

Långe-Bengt måste resa sig för att hålla fast henne. »Mä rätta borde jag låta dej falla i backen för din elakhets skull,» mumlade han, men han fortfor i alla fall att hålla armen om henne.

De kommo äntligen upp på vägen igen och foro rätt över en hel mängd av vandringsdjuren. Men till sist stannade Svarten och gnäggade belåten.

»Se så ja, nu är det över. Sitt ner, frua! Kom ner i kärra igen!»

Men fru Raklitz var inte så lätt att lugna. »De är i kärran, de drar i kjolarna, de ska i sjön med mig!» ropade hon.

Långe-Bengt fick lov att lyfta ner henne och med våld sätta henne i sitsen. Hon kämpade emot, och han vågade inte släppa henne.

»Gå du, Svarten! Du hittar väl den här vägen, utan att jag ska hålla i tömmera.»

Svarten satte sig i rörelse, medan fru Raklitz skakades av snyftningar och talade långa ramsor om dem, som klättrade på hjulen och ville upp i kärran.

»Du får springa, Svarten,» sade Långe-Bengt, »annars blir ho toki, innan jag hinner hem mä’na.»

Svarten förstod honom kanske. I alla händelser ville den väl gärna själv komma hem till krubban. Den sprang backe upp och backe ner utan att sakta farten.

Långe-Bengt satt där med kallsvetten i pannan. Han försökte säga prästfrun, att faran var överstånden, men hon trodde honom inte.

»Du är snäll, du, Bengt,» sade hon och grät, »men du ska inte inbilla mig, att vi är frälsta. Jag hör dem, jag ser dem, de springer efter oss, de ska i sjön med mig.»

När de äntligen stannade utanför förstukvisten på Mårbacka och en av tjänsteflickorna kom ut för att hjälpa prästfrun ur schäsen, tordes hon inte lämna den.

»Nej, inte du!» sade hon. »Du har ingen makt. Du kan inte frälsa mig ifrån dem.»

Flickan vek förskräckt tillbaka. Hon hörde, att fru Raklitz talade helt annorlunda, än hon brukade.

»Gå efter prästdottern,» sade hon, »gå efter Lisa Maja! Hon är den enda, som har makt över de onda.»

»Mamsell Lisa Maja har allt gått å lagt sej,» sade flickan.

»Gå du å be’na, att ho kommer, så fort ho kan!» sade Långe-Bengt. »Säj, att prästfrua har blitt skrämd under vägs!»

Fru Raklitz satt kvar i schäsen och huttrade och skakade, ända tills hennes styvdotter hade fått kläder på sig och syntes på trappan.

»Å, Gud välsigne dig!» sade fru Raklitz och sträckte armarna mot henne. »Kom och hjälp mig! Var inte ond på mig! Jag ska aldrig mer vara elak emot dig.» .

»Vad är det, söta mor?» sade prästdottern och kom fram till åkdonet.

»Kom och räck mig handen!» sade styvmodern. »Å, kära du, håll dem undan, medan jag stiger ur! Låt dem inte ta mig! Mot dig kan de ingenting göra. Du har makt över dem.»

När hon väl kom ur schäsen, hängde hon sig om halsen på styvdottern. »Gå aldrig ifrån mig,» sade hon, »var inte ond på mig! Du ska få gifta dig med vem du vill, utan att jag ska säja ett ord.

»Ho såg e syn på vägen,» sade Långe-Bengt. »Dä va alla smådjura, som finns i helvete, som va i rörelse. Ho tror, att di följer ätter’na å vill dra’na ner i Fryken.»

Prästdottern lade armen om styvmodern. »Kom in, söta mor!» sade hon.