Markurells i Wadköping

Markurells i Wadköping

Bokutgåva

Albert Bonniers förlag, Stockholm 1919.

Epub-version

CC-BY-NC-SA

Skapad 2014-04-30.

Läs mer

Här kan du läsa verket på Litteraturbanken. Mer om och av Hjalmar Bergman kan du läsa här.

Litteraturbanken.se – The Swedish Literature Bank

1.

Solen gick upp, markerande i staden Wadköpings annaler en märklig dag, den 6 juni år 1913.

Tegeltaket på utvärdshuset Kupan flammade som eldslågor, vajade sakta av och an, lyftes av längtan till flykt men besinnade sig och sjönk åter tillbaka mot takstolarna som det tunga, ärliga och vällagda tegeltak det i själva verket var.

Men domkyrkotornets kajor upphävde gälla skri och höjde sig i snävrande kretsar högt över den gyllene tuppen. Dock icke alltför högt.

I gräset under linden blänkte glas: vitt glas, brunt, grönt, blått glas, slipat glas och oslipat, helt glas, spräckt glas och krossat glas, alla sorters glas. Samt en del porslin och en bordduk märkt H. H. M. – Harald Hilding Markurell.

Under linden stod ett bord och två stolar av järn. På bordet, vars skiva pryddes av zodiakens stjärnetecken, stod en kopp med kaffe och en kopp med punsch som helt fylldes av flugor, getingar och en jättestor humla. Humlan levde ännu. Uppklättrad på sina olyckskamraters lik kämpade hon en ojämn kamp mot rusets fördärvliga verkningar. Då och då gav hon till ett ångestfullt surr, dovt och dystert som virveln från förstämda trummor.

På stolarna under linden sutto lektorn i historia och adjunkten i naturkunnighet. Det sista glaset hade för timmar sedan tömts och kamratfestens sorl somnat i sömniga god natt, men dessa båda män hindrades av en mångårig vänskap från att bryta upp. Lektorn i historia kunde inte gå hem före adjunkten i naturkunnighet, och adjunkten kunde inte gå hem före lektorn. Alltså sutto de kvar. Som så många gånger förr. Adjunkten sov och ur hans gap sågade sig andedräkten stötvis fram. Lektorn vakade, han väntade på solen. Redan i solnedgångens vemodiga timme hade han uttalat sin förvissning att hon skulle komma igen. Och nu som så många gånger förr fick han rätt. Han sade:

Det gav jag mig attan på. Där är hon, Blaffan!

Och han tog koppen, som var fylld med punsch; men då han varsnade flugorna och getingarna och humlan, gick en ilning av vedervilja genom hans kropp alltifrån huvudet till fotabjället.

Han ställde koppen ifrån sig och började med skumma blickar undersöka marken, bland vars glasskärvor han hoppades återfinna sin förlorade pincené.

Längst ut på terrassens yttersta sten, just där trappan går ned till körvägen, satt en råtta på sin bak, tvinnande mustaschen. Staden låg så djupt under henne, att hon nästan befann sig i jämnhöjd med domkyrkotuppen. Slottets fyrkant höjde sig till höger om henne, på vänster hand hade hon läroverket, som platt och långt låg framstupa på sin öken till sandplan. Gatorna öppnade sig fläckfria och tomma i morgonljuset, och tystnaden var fullständig. Endast från den aldrig slumrande bangården hördes lokens ilskna frustande, då de knuffade morgonsömniga vagnar fram över skenorna. Staden sov och skulle sova ännu ett par timmar. Råttan satt stilla, tvinnande sin mustasch. Ingenting tycktes störa hennes behagliga morgonvila. Inför henne låg en av kungariket Sveriges mest välbyggda och ansade städer, som ej heller saknade pittoreska antikviteter i lagom mängd, grönskande parker, en lång, smal å samt som blånande bakgrund en sjö. Folktom och tyst, sovande och med ännu orörda soptunnor borde den ha ingivit råttan behagliga morgontankar.

Lektorns blick, som trevade utmed marken, nådde råttan och stannade.