Då perukmakarens resurser voro uttömda, återstod ingenting annat än att begiva sig tvärsöver gatan. I tante Rüttenschölds förstuga stötte han samman med de åtta skolynglingarna, som efter avlagd bekännelse frigivits. Översten rusade in i salongen och slog sig utan hälsning ned på en kanapé.

Jag har inte hunnit förr, pustade han. Och Amelie har huvudvärk. Hur långt har ni kommit?

Man hade kommit ganska långt. Rektor hade utfäst sig att giva sju av ynglingarna nedsatt sedebetyg och att relegera den åttonde. Och styrelsen för Jesu Krubba hade beslutat att sätta Elsa i lämplig helpension i Schweiz.

Vem ska betala det? frågade översten.

Jesu Krubba. Fonden för fromma stiftsjungfrurs uppfostran. Beslutet var de facto fattat men måste klubbas av häradshövdingen, som för tillfället fungerade som ordförande.

I väntan på häradshövdingen drack styrelsen kaffe. Fröken Linder, som visserligen icke tillhörde styrelsen, deltog dock i dess förhandlingar och berättade viskande, att man länge misstänkt någonting. Det hade gått rykten om en flicka i åttonde klassen. Vad hon skulle ha gjort, visste man icke, ej heller vem hon var. Men man trodde sig med bestämdhet kunna säga, att det var en flicka i åttonde.

Rektor Blidberg, som höll sitt tunga huvud stött mellan händerna, hade också hört att det skulle gå rykten om en flicka möjligen i sjunde men sannolikt i åttonde. Hans hustru hade hört att dessa rykten skulle vara av mycket betänklig art. Fröken Linder hade varit mycket orolig och kände det nu nästan som en lättnad att se sanningen rakt i ansiktet. Fast hon skulle naturligtvis ha önskat att det varit en annan flicka.

Den sista anmärkningen var överflödig och olämplig. Fröken Linder tvärtystnade och kröp ihop under styrelsens blickar. Hon hade vidrört ett sår. Kusinbarn till överstinnan var Elsa genom översten befryndad med änkefru de Lorche, född Edeblad, och genom henne såväl med häradshövdingen som med landshövdingskan Rüttenschöld, född de Lorche, och med dennas svägerskor, fröken Rüttenschöld och domprostinnan Tollin, född Ruttenschöld. Korteligen med hela Jesu Krubba.

Översten mumlade:

Det är sensationellt. Det är vad det är.

Men tante Rüttenschöld sade:

Om flickskolan vore, vad den var på fröken Rogbergs tid, så skulle detta aldrig ha skett. Jag är ledsen att behöva säga det.

En tyst halvtimme följde. Plötsligt reste sig domprostinnan, som satt vid skvallerspegeln, och sade:

Carl Magnus kommer.

Samtliga reste sig. Tante Rüttenschöld gick ut i tamburen. Man hörde henne viskande redogöra för detaljerna i den sorgliga saken. Efter en stund trädde häradshövdingen in i salen. Hans ansikte var mycket blekt, vilket dock ej berodde på stundens högtidlighet. Blekheten var kronisk och framhävdes mycket starkt av ett nästan blåsvart hår.

Häradshövdingen hälsade med korta bugningar till höger och vänster, kastade sin gula portfölj på bordet och intog hedersplatsen i soffan. Tante Rüttenschöld lade dokumenten framför honom och han ögnade igenom dem. Hans min förändrades icke under den pinsamma läsningen, men styrelsen för Jesu Krubba och fröken Linder varsnade med en viss förvåning, att tvenne mörkröda fläckar plötsligt slogo ut på huden över kindknotorna.