Tjänstfolket, som också brukade vara där på julaftonen, hade flytt ut i köket från ledsamheten inne hos herrskapet.

Husfrun dröjde inte att sätta Ruster till arbete. »Ruster hör väl,» sade hon, »att Liljekrona inte gör annat än spelar hela kvällen, och jag skall se till dukningen och maten. Barnen äro rent övergivna. Ruster får ta hand om de här två minsta.»

Barn var det slags folk, som lille Ruster hade haft minst umgänge med. Han hade varken råkat dem i kavaljersflygeln eller i soldattälten, varken på gästgivargårdar eller landsvägar. Han var nästan blyg för dem och visste inte vad han skulle säga, som var fint nog för dem.

Han tog fram flöjten och lärde dem fingra på klaffar och hål. Det var en fyraåring och en sexåring. De fingo sig en lektion på flöjt och voro djupt intresserade av den. »Detta är A,» sade Ruster, »och detta är C,» och så tog han tonerna. Men de små ville veta vad det var för A och C, som skulle spelas.

Då tog Ruster fram notpapper och ritade ett par noter.

»Nej,» sade de, »det är inte rätt.» Och de sprungo åstad efter en abcbok.

Då började lille Ruster förhöra dem alfabetet. De kunde och kunde inte. Det var skralt med vetandet. Ruster blev ivrig, fick piltarna upp på var sitt knä och började lära dem. Liljekronas hustru gick ut och in och hörde på helt förvånad. Det lät som en lek, och barnen skrattade hela tiden, men lärde sig gjorde de.

Ruster höll på en stund, men han var inte rätt närvarande vid det, som han gjorde. Han välvde på de gamla tankarna ute ifrån yrvädret. Detta var gott och behagligt, men för honom var det i alla fall slut. Han var utsliten. Han skulle kastas bort. Och rätt som det var, slog han händerna för ansiktet och började gråta.

Liljekronas hustru kom hastigt fram till honom.

»Ruster,» sade hon, »jag kan förstå, att han tror, att allt är slut för honom. Det går inte för honom med musiken, och han förstör sig med brännvinet. Men det är inte slut än, Ruster.»

»Jo,» snyftade den lille flöjtspelarn.

»Ser han, att sitta så som i kväll med de små, det vore något för honom, det. Om han ville lära barn läsa och skriva, så skulle han om igen bli välkommen överallt. Det är inga ringare instrument detta att spela på, Ruster, än flöjt och fiol. Se på dem, Ruster!»

Hon ställde de två små framför honom, och han såg upp, blinkande, som om han hade sett in i solen. Det var, som om hans små töckniga ögon hade svårt att möta barnens, som voro stora, klara och oskyldiga.

»Se på dem, Ruster!» uppmanade Liljekronas hustru.

»Jag törs inte,» sade Ruster, för det var honom som en skärseld att genom de vackra barnaögonen se in i de obefläckade själarnas skönhet.

Då skrattade Liljekronas hustru högt och glatt. »Så skall han få vänja sig vid dem, Ruster. Han kan stanna i mitt hus som skolmästare det här året.»

Liljekrona hörde sin hustru skratta och kom ut ur sitt rum.

»Vad står på?» sade han. »Vad står på?»

»Ingenting annat,» svarade hon, »än att Ruster har kommit igen och att jag har statt honom till skolmästare för våra små pojkar.»

Liljekrona blev alldeles häpen.