»Törs du?» sade han, »vågar du? Har han lovat att sluta upp – – – »

»Nej,» sade hustrun, »Ruster har ingenting lovat. Men det blir mycket han får taga sig i akt för, när han var dag skall se små barn i ögonen. Om det inte hade varit jul, skulle jag väl inte ha vågat detta, men när Vår Herre tordes sätta ett litet barn, som var hans egen son, in bland oss syndare, så törs väl också jag låta mina små barn försöka rädda en människa.»

Liljekrona kunde alls inte tala, men det ryckte och slet i varenda rynka i hans ansikte, såsom alltid, då han hörde något storslaget.

Sedan kysste han sin hustru på handen så fromt som ett barn, som ber om förlåtelse, och ropade högt: »Alla barnen ska komma och kyssa mor på hand!»

Det gjorde de, och sedan hade de en god jul i Liljekronas hem.

EN HISTORIA

FRÅN HALSTANÄS

NÅGONSTÄDES UTMED VÄGEN låg förr i världen en gammal gård, som kallades Halstanäs. Den hade skogsbrynet alldeles bakom sig och var lågbyggd med långa räckor av rödmålade hus. Bredvid boningshuset stod en stor hägg, som översållade det röda tegeltaket med svarta bär. En vällingklocka med skärmtak hängde uppe över stallgaveln.

Alldeles utanför köksdörren fanns ett duvslag med små nätta balustrader vid flyghålen, på kontorsväggen hängde en ekorrbur, som bestod av två små gröna hus och ett stort ståltrådshjul, och framför den stora syrenhäcken stod en hel lång rad av barktäckta bikupor.

Gården hade en damm, som var full av breda rudor och smärta vattenödlor. Den hade en hundbur vid inkörsporten, den hade vita grindar vid allén och vid trädgårdsgången och överallt, där en grind hade kunnat anbringas.

Den hade stora vindar med mörka vindskontor, som gömde urmodiga officersfrackar och hundraåriga fruntimmershattar. Den hade stora kistor, fyllda med silkesschalar och »brudgrannlåt», den hade gamla klavér och violiner och gitarrer och fagotter.

I byråar och skåp lågo handskrivna visor och gamla, gulnade brev, på väggarna i förstugan hängde jaktgevär och stora pistoler och skinnklädda jaktväskor, på golven lågo trasmattor, där spillror av gamla satinklädningar voro sammanvävda med utnötta bomullsgardiner.

Gården hade en stor förstukvist, där hundrovan sommar efter sommar kröp uppför ett glest spjällgaller. Den hade stora, gula förstudörrar, som stängdes med klinka och järnslå, den hade förstuga, som var strödd med enris, den hade låga fönster med många små rutor och tunga träluckor.

En sommar kom gamle överste Beerencreutz resande till just denna gård. Det lär nog ha varit något av åren närmast efter det, då han hade flyttat från Ekeby. På den tiden var han inackorderad i en bondgård i Svartsjö, och det var blott sällan han begav sig ut på resor. Han hade karriolen och hästen i behåll, men de fingo merendels vara i stillhet året om. Han sade alltid, att nu hade han blivit gammal på allvar, och för gammalt folk passar det bäst att sitta hemma.

Beerencreutz hade också svårt att lämna det arbete, som han hade företagit sig. Han höll på att väva mattor till sina två rum: stora, mångfärgade mattor i rikt och underfullt utfunderade mönster. Detta tog honom en oändlighet av tid, framförallt därför att han hade sin egen metod att väva på. Han begagnade nämligen ingen vävstol, utan spände ut garnet tvärsöver sitt ena rum, från vägg till vägg. Det gjorde han, för att han skulle kunna överse hela mattan på en gång, men att sedan smyga in väften och slå samman trådarna till en fast mattväv, det var inget lätt arbete. Och så var det mönstret, som han tänkte ut själv, och färgerna, som skulle passas samman. Det tog mer tid för översten, än någon kunde tro.

Medan Beerencreutz arbetade på att få mönstret att gå ihop, och medan han arbetade med skäl och inslag, satt han ofta och tänkte på Vår Herre. Han satt nog i en än större vävstol, han, och hade ett än underfullare mönster att väva efter. Och översten förstod, att det fick lov att vara både ljust och mörkt i den väven, för att den skulle ta sig något ut. Men Beerencreutz kunde ibland sitta och fundera på detta så länge, att han tyckte sig se hur hans liv och de människors liv, som han hade känt och följt, bildade en liten del av Guds stora väv, och han såg det stycket så tydligt utbrett för sig, att han kunde se både konturer och färger. Och om man nu hade frågat Beerencreutz riktigt noga, skulle han ha erkänt, att han vävde in sitt eget och sina vänners liv i mattan i en ringa efterlikning av det, som han menade, att han hade sett framställt i Guds vävstol.

Men så upptagen översten var, brukade han ändå göra en tur till några gamla gästvänner varje år strax efter midsommar. Han tyckte av gammalt bäst om att resa genom landet vid denna tid, då klövern ännu doftade på ängarna, och då blåa och gula midsommarblomster blommade utmed vägkanterna i två långa, obrutna linjer.

Detta år hade översten knappast hunnit ut på stora landsvägen, förrän han mötte sin gamle vän fänrik von Örneclou. Och fänriken, som året om var ute på resor och kände alla gårdar i Värmland, gav honom ett gott råd. »Far till Halstanäs och hälsa på fanjunkar Vestblad!» sade han till översten. »Jag vill säga bror, att jag inte vet en gård i hela landet, där jag trivs bättre.»

»Vad är det för en Vestblad bror talar om?» sade översten. »Bror kan inte mena den galna fanjunkarn, som majorskan körde på porten.»

»Just den menar jag,» sade fänriken, »men Vestblad är inte den han var förr. Han har blivit gift med en fin fröken, med ett riktigt durabelt fruntimmer, som har gjort folk av honom.