Det var en särdeles oväntad tur och lycka för Vestblad, att en så utmärkt dam blev kär i honom. Hon var väl inte så ung just, men ung är inte Vestblad heller. Kära bror bör fara till Halstanäs och skåda kärlekens underverk.»

Och så for översten till Halstanäs för att se om Örneclou hade talat sanning. Han hade nog ibland undrat vad det hade blivit av Vestblad. I ungdomen hade denne farit fram så vilt, att inte en gång majorskan på Ekeby hade kunnat ha fördrag med honom. Hon hade inte kunnat tåla honom på Ekeby mer än ett par år, sedan hade hon nödgats driva bort honom. Vestblad hade varit så djupt förfallen, att en kavaljer knappast hade velat umgås med honom. Och nu påstod Örneclou, att han ägde en gård och var gift med ett framstående fruntimmer!

Så reste översten fram till Halstanäs och såg då vid första ögonkastet, att det var en riktig gammal herrgård. Han behöve bara se björkallén med alla de inskurna namnen och de höga, utgrenade träden. Han hade aldrig sett sådana björkar annat än på gamla, ansenliga ställen.

Översten körde sakta in på gården, och för varje ögonblick blev han allt nöjdare. Där funnos lindhäckar av den riktiga sorten, så täta, att man kunde gå ovanpå dem, och där funnos ett par terrasser med stentrappsteg, som hade legat där så länge, att de halvt hade grävt sig ned i jorden.

Då översten for förbi dammen, såg han rudornas mörka ryggar skymta i det gulaktiga vattnet. Duvorna flögo upp från vägen med smällande vingslag, ekorren stannade sitt hjul, bandhunden låg stilla med nosen på frambenen, viftade och småmorrade på samma gång.

Alldeles bredvid förstukvisten såg översten en myrstack, där myrorna gingo ostörda i sina ärenden fram och åter, åter och fram. Han såg på blomlisten i gräskanten. Där växte alla de gamla sorterna: narcissa och vintergröna och morgonstjärna och taklök. Men uppe i gräsvallen växte små, vita bellis, som hade blivit så gamla på orten, att de sådde sig själva och voro hållna som ogräs.

Beerencreutz upprepade det för sig själv. Detta var verkligen en riktig herregård, här hade visserligen både växter och djur och människor den allra största trevnad.

Då han äntligen körde upp till förstugudörren, blev han mottagen så väl, som han kunde önska, och så snart han hade borstat av sig resdammet, blev han förd till bords. Och han bjöds på god, riklig, gammaldags mat, och till efterrätt fick han struvor, sådana som hans mor brukade bjuda honom, då han kom hem från skolan om julen, och som han aldrig förr hade ätit maken till någonstans i världen.

Och Beerencreutz lade med förvåning märke till fanjunkar Vestblad. Där såg han honom gå omkring stilla och nöjd med lång pipa i munnen och rökmössa på huvudet. Han hade en gammal vardagsrock, som han hade svårt för att krypa ur, då han skulle göra sig fin till middagen. Detta var den enda kvarleva av gammal vildman, som Beerencreutz såg hos honom. Han gick och skötte arbetsfolk, räknade dagsverken, såg efter hur det växte på åker och äng, plockade en ros till sin fru, då han gick genom trädgården, och varken svor eller spottade.

Men mest förvånad blev översten, då han såg, att den gamle fanjunkar Vestblad förde böcker. Han tog in översten på kontoret och visade honom stora böcker med röda skinnryggar. Och dem förde han själv. Han linjerade upp dem med rött bläck och svart bläck, textade konton och namn och skrev upp allt ända till ett brevporto.

Men fanjunkare Vestblads fru, som var en född fröken, kallade Beerencreutz för kusin, och de kommo snart att räkna släkt med varandra och talade om alla släktingar. Och till sist fick Beerencreutz sådant förtroende för fru Vestblad, att han rådgjorde med henne om mattväven.

Det var given sak, att Beerencreutz skulle stanna över natten. Han blev bäddad i bred sparlakanssäng på ett helt lass bolstrar i det bästa gästrummet till höger i förstugan, alldeles bredvid sängkammaren.

Översten somnade gott, så snart han hade kommit i säng, men frampå natten vaknade han. Han steg då genast ur bädden och gick och skruvade luckorna från fönstret.

Han hade utsikt åt trädgårdssidan, och nu såg han i den ljusa sommarnatten alla gårdens gamla äppelträd, som stodo knotiga med maskstungna blad och med otaliga stöttor under de murkna grenarna.