Livet är rätt prosaiskt och enformigt, det är inte alls så upplyftande som på den tiden, då han fick leva tillsammans med Runeberg. Nu får han visserligen varje dag äta middag hos baron Rosenkampff, som är gift med moster Augusta Turdin från Nykarleby. Det är ett godt och fint hem, som han sätter mycket värde på, men det bjuder inte på någon sådant slags lustgård som den fattiga inackorderingskasernen i det Runebergska hemmet.

Det är väl inte så illa, att livet är berövat allt, som kan roa och intressera. Han upplever många högtidliga och vackra stunder i österbottniska studentavdelningen, och han är utomordentligt intresserad av professor Reins historiska föreläsningar. Och han sitter visst inte alltid hemma och hänger näsan över boken i surt missmod. Han är tvärtom med om allt, som händer och sker, det må vara ett kejsarbesök eller en teaterföreställning, men han beklagar sig över att ingenting kan starkt fängsla hans intresse.

En värld vid sidan av verkligheten äger han naturligtvis också nu, men den finns inte i Helsingfors.

Han har en liten vacker kusin hemma i Nykarleby, som heter Mathilda Lithén. Henne var han så smått kär i redan som barn, nu har hon under de sista två åren varit borta i pension i Stockholm, och då han får se henne igen under ett sommarlov, blir han förälskad riktigt på allvar. I skärgården utanför Nykarleby ligger en liten holme, kallad Alörn, där flera av stadsborna bruka tillbringa sommaren i allsköns frihet och enkelhet. De bo i små anspråkslösa sommarstugor, och ungdomen åtminstone har inga andra åligganden än att leka och plocka blommor och bär, ligga och dra sig i gröngräset och gå och svärma i månsken. Den holmen blir nu skådeplats för hans lyckodrömmar.

Lithéns ha en sommarstuga på Alörn, och Zachris är med dem där ute. Var dag får han se Mathilda, han läser högt för henne, han springer änkleken med henne, han hjälper henne att torka tallrikar och sprita ärter. Och sexton år är han och sexton år är hon, det behövs inga långa förklaringar dem emellan, de förstå varandra utan ord. Någon förlovning är det alls ingen tanke på, de veta i alla fall, att ingenting i världen kan skilja dem åt.

De skapa om den lilla holmen och göra den till en kärlekens rosengård. De se stora, doftfyllda blomster hänga över sina huvuden, de se dunkla alléer leda fram till härliga sagoslott. De se hela holmen simma i ett pärlemorfärgat hav, medan över de mäktiga trädkronorna flyta ambramättade moln, som fylla luften med vällukt.

Alla dagens timmar leva de i ljuvlighet och glädje. Framtiden ligger lugn och ljus framför dem. De förstå sagan om Lycksalighetens ö och veta, att det är dess mark de trampa under sina fötter.

På det sättet drömma de igenom två hela somrar. Allting är fulländad enighet och fulländad sällhet.

Men då de råkas den tredje sommaren, är det som om en ond makt skulle ha trängt sig in mellan dem. De kunna inte förstå vad det är. De tycka ju om varandra lika mycket som förr, men de ha svårt att förlikas. De råka oupphörligen att stöta och förarga varandra.

Ingen av dem är i stånd att fundera ut, att det kan ligga en fara i detta, att ynglingen är ute i världen och tillväxer i lärdom och erfarenhet, medan den unga flickan sitter hemma och bara förblir den hon är, om hon inte rent av går tillbaka. De plåga varandra, då de råkas, ställa till med scener och förklaringar, men de förstå inte, att hela saken är den, att han håller på att växa ifrån henne.

Men medan de så där leva i missförstånd och smågräl, återtar världen omkring dem sitt verkliga utseende. De märka helt plötsligt, att de inte mer befinna sig på kärlekens lycksalighetsö, och de äro inte heller i stånd att hitta dit tillbaka.

Den unga flickan söker ännu efter den med längtan, men ynglingen vänder sig bort med en känsla av befrielse och tänker, att nu vill han leva endast för arbetet, för den egna tillväxten.

Men sådan, som han nu en gång är skapad, så måste han ha en lustgård av något slag omkring sig. Han gör också några försök att på diktens område skapa en helt egen värld, men dessa försök kunna inte lyckas. Han är för ung ännu för att ens kunna åstadkomma något, som tillfredsställer honom själv.

Det dröjer inte heller länge, innan han gör ett nytt försök att komma in i kärlekens lustgård.

Det finns en liten söt Nykarlebyflicka, som rätt ofta kommer ut till Kuddnäs, därför att hon är god vän med syster Sophie. Hon heter Emilie Lindqvist och är fyra år yngre än Zachris. Han har sett henne alla år utan att lägga märke till henne, tills han plötsligt en sommar finner, att hon har utvecklats till en stor skönhet. Men det året är hans hjärta alldeles lamslaget efter skilsmässan från Mathilda och kan inte älska; först nästa år, 1838, flammar det upp till ny, stark kärlek.

Det förefaller nästan, som skulle han mer än efter kärleken själv ha längtat efter rosengården, som den lyckliga kärleken förut låtit uppstå omkring honom. Det var framför allt lycksalighetsön, som han åter önskade trolla fram ur havets djup, för att han skulle få landa på dess strand och leva i dröm och stämning.

Men denna gången hade det sig inte så lätt för honom att tränga in i kärlekens paradis. Om det förut har varit han, som hade tröttnat vid det och sökt sig ut i friheten, så får han nu till gengäld erfara vad det vill säga att stå utanför och klappa på förgäves.

Han kan inte väcka Emilie Lindqvists genkärlek, därför att hennes hjärta redan är upptaget.