Och en synnerlig grymhet av ödet är det, att den man, som hon älskar, är Zachris bästa vän, så att han inte ens har rätt att försöka vinna henne.

Att det finns glädje i kärlek, det vet han redan, men att det kan gömma sig en så djup smärta i den, att den kan lägga sig så kvävande över alla livsförhoppningar, det får han först nu erfara.

Han kan inte undgå att råka Emilie, därför att hon alltjämt kommer och hälsar på syster Sophie. Han råkar henne inte bara på Kuddnäs. En vinter vistas de båda flickorna i Helsingfors, och då träffar han henne där också.

Och kärleken, som skulle kvävas, den växer sig allt större, och rosengården, som finnes bakom den stängda porten, den lockar allt starkare.

Men nu under denna sorgens tid börjar verkligen den egna rosengården, den, som skall bli hans egen och ingen annans, att spira på allvar. En mörk novemberkväll, då han vet, att Emilie är förlovad, då han nästan aldrig råkar henne, går han ut för att stå på gatan och stirra efter henne bakom upplysta fönster. Och vid hemkomsten sätter han på papperet den första dikt, som han tyckes ha skrivit under oemotståndlig, andlös inspiration.

O, vor’ jag ett minne – och bands ej av tid

och finge beständigt dig följa;

och finge begjuta din levnad med frid,

din grav med välsignelser hölja;

och gömma ditt liv i min vårdande famn

och lära en värld att ditt älskade namn

med tårar av kärlek beskölja!

O, vor’ jag en tanke – och bands ej av rum

och fing’ i ditt hjärta mig dölja;

och finge dig leda, där stigen är skum,

och, där han är slipprig, dig följa;

och lysa din väg genom skuggornas land

till sällhetens evigt förklarade strand

över tidernas brusande bölja!

Den sången är upprunnen ur mycken sorg, men den ger också sin upphovsman ett budskap om att för honom finnas andra sätt att vinna lycka än genom kärleken. Den för till honom, om just inte glädje, så dock mod och självförtröstan.

Och så kommer nästa år, 1840, med stora händelser, som rycka honom bort från all kärlekssorg.

Detta år har i finsk historia sin betydelse som det stora uppvaknandets år. Under de trettio år, som ha gått efter kriget med Ryssland och skilsmässan från Sverige, hade det varit mycket tyst i landet. Man skulle ha velat säga, att det hade sökt vila efter nöd och strider i en trettioårig sömn.

Men år 1840 vill man i Helsingfors högtidligen fira 200-årsdagen av universitetets instiftande. Man utsänder bjudningar till både in- och utland, man rustar sig för en hel vecka av storartade festligheter.

Då nu hela Finland kommer tillsammans i festligt lag, blir det förvåning och glädje, ty man upptäcker, att under de tysta, ängsliga år, som ha förgått, har det inte bara varit vila och sömn, utan också groning och växt. Då man möter varandra och mäter varandras gärningar, börjar man känna hopp och hänförelse. De finska äro ju inte borttappade och förlorade, de äro ett folk med vetenskapsmän, skalder, talare. De ha gammal odling kvar, som håller landet uppe, de ha en ungdom, glödande av iver att tjäna fosterlandet och hålla fädernas verk vid liv.

Man känner, att det inte blott är universitetets, det är det finska fäderneslandets fest man begår. Det talas och det sjunges till dess pris, man eldar upp sina känslor, det känns för många, som skulle de nu först ha förstått hur starkt deras hjärtan klappa för dess ära.

Men Topelius är inte med bland dem, som i tal eller sång hylla Finland. Han tager del i hela jubelfesten och får vid den mottaga sin magisterkrans, men han är tyst och stum och låter andra föra ordet.

Helt säkert tillhör han dock den unga skara, som lovar sig själv under dessa hänförelsens dagar, att de, då deras tid kommer, skola göra allt för fosterlandet. Han säger till sig själv: »Här äro många unga tillstädes, som älska Finland. Här finnas de, som vilja arbeta för att göra det rikt, andra vilja göra det berömt, andra åter vilja göra det till ett fromt och Gudi behagligt land. Men jag för min del, jag vill göra det till ett land, där det är godt att leva, jag vill ge det glada och vänliga, vakna och intresserade invånare, jag vill fylla det med hem, som stråla av förnöjsamhet och lycka, jag vill framkalla konstnärer, som försköna livet, jag vill sätta en rosenbuske utanför varje stuga, jag vill göra hela landet till en rosengård.»

Han frågar sig själv varför det i Finland skall vara nödvändigt att skapa sig en värld vid sidan av den verkliga för att kunna uthärda tillvaron. Varför skulle inte livet kunna ordnas så, att det blir vänligt och uthärdligt? Varför skulle inte varje man, som uppehåller sig i Finland, känna med sig, att han lever i ett paradis?

Men för en man, som gör ett löfte av denna art, är inte läkarebanan fullt passande. Den, som vill göra sitt land till en rosengård, han är innerst i själen en uppfostrare, en samhällsförbättrare, han måste verka på själens område.

Det blir också en nödvändig följd av jubelfestens väckelsetankar, att Zachris Topelius byter om levnadsbana och från hösten 1840 börjar läsa på filosofie licentiatexamen med historia som huvudämne.

Det förefaller mig nu, som om vi härmed också skulle ha kommit till ett avgörande resultat i vår undersökning. Allt, vad mannen sedan vill och verkar, allt hans arbete, all hans diktning, synes mig kunna sammanföras under formeln att han vill skapa om sitt land till en rosengård. Det är tvivelsutan orätt att i honom se en diktare, som arbetar endast för konstens egen skull. Han är folkuppfostrare, då han diktar, och diktare, då han uppfostrar. Denna sammanblandning är något så självfallet för honom, att jag nästan tvivlar på att han ansåg något arbete, åtminstone om det var skrivet på prosa, rätt lyckat, om däri saknades det uppfostrande vägledande momentet.

Men om nu själva formeln är funnen, så återstår det att se den i dess tillämpning.

Och strax från början måste jag understryka, att han själv inte brukade detta uttryck för att beteckna sin verksamhet. Det är helt och hållet jag, som har försökt att sammanfatta den på detta sätt. Men jag tror, att det skall visa sig, att om Topelius så hade velat, skulle han godt ha kunnat begagna sig av den.

Det är på nyåret 1842, då Zachris Topelius övertar redaktörssysslan vid Helsingfors Tidningar, som han första gången blir i tillfälle att göra något för genomförande av sina jubelfestdrömmar. Det heter väl, att han blir tidningsman bara av nödtvång. Modern har så svårt att skaffa penningar till hans underhåll, att han måste försörja sig själv under den återstående studietiden. Men det är väl ändå alldeles orimligt, att han skulle ha börjat utge en tidning, om han inte hade haft något mål att verka för.

Helsingfors Tidningar är ett helt litet blad, som kommer ut två gånger i veckan, inte mycket större till formatet än ett vanligt brevpappersark. Hälften av utrymmet är alltid upptaget av annonser och notiser, de återstående spalterna får redaktören fylla ut efter bästa förstånd. Han har inga medarbetare, utan rider ensam för rusthållet.