Det är ett ytterst blygsamt företag, men till gengäld har han full frihet att sköta det, som han behagar. Han kan utan gensaga få arbeta för sitt eget program.

Det hör till i alla världens rosengårdar, att man där skall umgås med varandra på ett vänligt och lekfullt sätt utan all stelhet och högtidlighet. Och naturligtvis iakttar den unge redaktören detta i sin tidning. Han anslår en ton mot sina prenumeranter, som om han skulle ha suttit och småpratat med några goda vänner i Nykarleby. Och i stället för att i all torrhet meddela dagens och tidens händelser tar han sig för att skildra dem lustigt och förtroligt i brev till en löjtnant Leopold, som uppehåller sig i Grusien och är mycket begärlig på nyheter från sitt hemland. Allt detta väcker naturligtvis en del anstöt. Det finns människor, som alls inte kunna tåla att bli behandlade så respektlöst och kamratligt av sin tidning. Men det är också en hel del folk, som känner sig roade och som tänker i sitt sinne: »Den där gossen i Helsingfors Tidningar berättar sina nyheter på ett bra trevligt sätt. Varför ska inte vi andra kunna vara öppna och vänliga som han?»

Det faller ju också av sig självt, att man i en rosengård skall se ljust på tingen, lägga märke till allt godt, som sker, och befrämja allt, som kan göra livet rikare och behagligare. Därför blir det alltid jubel och glädje i Helsingfors Tidningar, när landet får en god skörd, när en vacker tavla blir målad, när en ny ångbåt börjar sina turer, när det spelas ett godt teaterstycke, när det ges ut ett lyckat diktverk. Alla böra ju också ha det nöjsamt och behagligt på ett sådant ställe, därför försöker tidningen inplanta, att arbetare böra behandlas väl av sina förmän och att tjänstefolk inte bör göra livet surt för sina husbönder. Men den, som var rik och levde var dag kräseliga, den skulle ha en tanke på att en fattig Lazarus också hade behov av en smula förströelse.

För att allt skall bli väl beställt, bör den delen av befolkningen, som talar finska, också tas med in i paradiset, den skall inte känna sig som något fattigmansbarn, som måste nöja sig med att stå utanför grinden. Den svensktalande bildade klassen, som hade lätt för att inhämta vetande, borde från barndomen öva sig att tala den finske broderns språk, så att de kunde i all sämja utbyta tankar. Det var alltsammans mycket enkelt och lätt. Ingenting, som det behövde bråkas och tvistas om.

Och över huvud taget, varför skulle inte allt det, som behövde göras för att få världen bättre, kunna genomföras med saktmod och mildhet på samma sätt, som en trädgårdsmästare beskär sina träd, inte av vrede, utan för att göra dem bättre och mer fruktbärande?

I två år tillätes det Topelius att på detta sätt arbeta för sin lustgård. Han tror sig redan märka, att ett och annat av de korn han har sått ut har fallit i den rätta jordmånen. Han väntar sig mycket godt av framtiden.

Men på nyåret 1844 väckes han upp ur den vackra drömmen. Då hör han en stark och mäktig stämma ropa ut över landet, att han är en onyttig lovtalare. Ingenting kan vinnas genom det förfaringssätt, som han har valt.

För Finlands invånare skall inte predikas, att de ha det bra, de böra i stället ständigt påminnas om att de bo i ett fattigt land, som aldrig i världen kan förvandlas till en rosengård.

Det skall inte sägas dem, att de äga sitt land och att de äro ett folk. Finnarnas land styres av en främmande härskare, alltså är det inte deras. De människor, som bebo Finlands område, tala två vidt skilda språk, hur kan man då komma på den tanken att kalla dem för ett folk?

Finnar skola inte med stolthet tala om sina skalder och skriftställare. De äga inga författare, de skriftställare, som bo i landet, skriva alla svenska, de tillhöra ett främmande lands litteratur.

Kraft, hårdhet, oförskräckt sanningssägande är det, som vill till för att väcka landets invånare ur deras dvala, för att de skola inse sitt elände och göra vad på dem tillkommer, för att de åtminstone skola inför Europa framträda som ett folk.

Den, som för detta språk, är rektorn i Kuopio, Snellman, i sin tidning Saima, och under tre år kämpa sedan Topelius och han samma kamp som solskenet och stormen i den gamla fabeln. Båda vilja detsamma, men var och en försöker att få makt över människorna på sitt eget sätt. Nekas kan ju inte, att det är den brusande stormvinden, som blir mest uppmärksammad och mest åtlydd. Det tillvägagångssätt den anbefaller är lätt att fatta, medan Topelius hållning är svårare att få rätt klar. Det ingår för mycken mildhet och lek i hans metoder.

Den unge redaktören i Helsingfors Tidningar blir många gånger hårdt åtgången av Saima, och det är nästan märkvärdigt, att han inte förlorar modet, utan fortsätter med striden. Han bör redan ha fått klart för sig, att detta med rosengården är en omöjlighet i så hårdt klimat och så fattig jordmån. Kanske att han också hade gett vika, om han inte just då hade haft en särskild anledning att tro på sin sak.

Man vet inte rätt hur det hade gått till, men det hade skett ett omslag hos Emilie Lindqvist. Zachris hade för längesedan uppgivit hoppet att vinna henne, då han plötsligen kom att märka, att hennes hjärta hade vändt sig till honom.

De bli förlovade 1842 och gifta 1845. Och då de en gång hade funnit varandra, sluta de sig samman med fullt förtroende, i enighet och trygghet.