Ju mera han lär känna den älskade, dess mera godt finner han hos henne, och samma erfarenhet gör hon med avseende på honom. Båda två förstå de konsten att ta vara på livets dagar och göra dem ljusa och behagliga. De smycka tillvaron med godt lynne och sämja för det första, men också med musik, poesi och gladt umgänge. När det så kommer barn, så att joller av späda röster och tramp av små fötter höras i hemmet, då kan man ju förstå, att Topelius ser rosengården omkring sig alla dagar och att han inte tvivlar på att den kan bli till en verklighet för hela hans folk.

Han är ju bara en fattig tidningsredaktör, och hans inkomster äro så små, att han för att uppehålla livet måste arbeta som lärare vid en privat skola och ta emot inackorderingar. Han har visst inga goddagar i vanlig bemärkelse. Sjukdom och död göra också sina påhälsningar i det lilla hemmet, men aldrig upphör man där att njuta av det vackra och fina och glädjande i livet.

Och detta är det väl, som först och främst ger honom kraft till att fortsätta att arbeta i tidningen på sitt eget sätt. Han utvecklar hela sin naturs älskvärdhet och erkänner obetingat det stora och betydelsefulla hos motståndaren. Han fasthåller de vikande prenumeranterna genom berättelser, dikter, små lustigheter, charader av egen uppfinning. »Se där», tyckes han tillropa dem med varje rad, »se på mig, så finner ni, att livet inte behöver vara fattigt och tungt och ovänligt och rått.»

Det är inte heller bara igenom sin tidning, som han söker omskapa det liv, som leves omkring honom. Han har också ett stort och rikt verksamhetsfält bland sina österbottniska studentkamrater.

Han har tillhört deras avdelning sedan 1833, och under åren 1843 till 1847 står han i spetsen för nationen såsom ställföreträdande kurator. Och österbottningarna äro en högmodig och stridbar flock, som inte är alltför lätt att leda i rätt riktning. Det visar sig dock, att han har förvånande god hand med dem. Den ungdomliga kraften och entusiasmen söker han föra fram mot ädla strävanden, han lyckas mildra på dryckenskapsvanorna genom att anordna lämpliga förströelser, och han vågar sig till och med på att dämpa den österbottniska stoltheten, härflytande ur vissheten om att vara studentkårens största och mest begåvade avdelning.

Så mild och älskvärd Topelius än kan synas i sin strävan, kan ingen säga om honom, att han är rädd. Midt under striden med Saima ger han ut sin första diktsamling. Han biktar där sitt hjärtas saga under ungdomsåren. De små dikterna handla mest om kärlek, men också om andra spörsmål, som ha gått genom det unga sinnet, såsom om själens odödlighet eller rätta vägen till lycka. Det finns väl mycket blomdoft, fågelkvitter och månsken i det lilla häftet, där saknas inte sådant som är barnsligt och ofärdigt, men ibland kan också en dikt dansa fram så lätt, som en fjäril fladdrar över en blomsteräng.

Allt, som boken innehåller, är rent och oskyldigt, och man kan väl säga om den, att den är en lämplig sångbok för en rosengård. Många ömma och ungdomliga sinnen få den också kär på ett alldeles särskildt sätt alltifrån första stund, medan andra, som begära fastare rätter och starkare kryddor, knappast vilja erkänna, att den äger något värde. Det blir, med ett ord, ingen hel och fullständig framgång, men inte heller blir det något nederlag.

Två år därefter försöker han sig med en liten sagosamling, som visserligen innehåller några trollsagor i den vanliga stilen, men till största delen handlar om verkliga små finska gossars och flickors äventyr. Allesammans äro de skrivna för att lära de små att göra världen behaglig, vacker och barmhärtig. Här få inga hjältar gå omkring och slå ihjäl hoptals med människor, och inga klyftiga huvuden få lura sig fram till heder och anseende.

Man ser hur han fullföljer sin väg flitig och outtröttlig utan att fästa avseende vid kritik eller förbiseende. Det motstånd, som möter honom under dessa år, är dessutom, väl att märka, ett ärligt motstånd, som inte på något sätt skadar honom, utan i stället uppfostrar och utvecklar.

Men år 1846 på hösten blir tidningen Saima indragen av myndigheterna, därför att den hade gjort sig misstänkt för frigörelsetendenser. Många äro de, som anse, att denna händelse bör bli till stor fördel för Helsingfors Tidningar, och man börjar viska om att det skulle ha varit på grund av någon angivelse från Topelius hos högsta överheten i S:t Petersburg, som den tävlande tidningen har förbjudits att utkomma.

Detta är dock än så länge endast några otydliga viskningar, som dö bort på grund av sin orimlighet. Men de äro av den sortens motstånd, som verkligen är farligt och som kan bli till oerhörd skada för hans verksamhet.

En tid efteråt, under det stora frihetsåret 1848, händer något, som är på liknande sätt ofördelaktigt för Topelius. Han hade då råkat skriva i ett av sina kåserier, att den finska studentkåren var märkvärdigt litet intresserad av de stora omstörtningar, som skakade Europa. Han hade sett studenter helt fredligt sitta och spela schack eller lugnt småprata på Akademiska läseföreningen, medan nykomna utländska tidningar, som berättade om franska revolutionen, lågo olästa på borden.

Detta tyckes ju vara ett yttrande av bra liten betydelse, men österbottningarna, som veta, att såväl de som kåren i sin helhet brinna av hänförelse över frihetsandans genombrott ute i världen, ta detta illa upp. De ana, att Topelius har velat göra dem en tjänst genom att inbilla myndigheterna, att de äro lugna och likgiltiga, men att på detta sätt bli tagna i beskydd retar dem. Vid nästa nationssammankomst ställa de Topelius till ansvar, och då han förstår, att han misstänkes för inställsamhet, blir han sårad och förklarar, att han vill utgå ur avdelningen.

En småsak endast, litet ömtålighet på ömse håll. Alltsammans blir snart utjämnat och försonat, men kanske stannar dock en smula misstroende kvar i sinnena. Några påminna sig kanske viskningarna från den tiden, då Saima blev indragen, och de föresätta sig att hålla ögonen på den där tidningsredaktören.

Vad honom själv beträffar, blir han mycket upprörd över österbottningarnas uppförande mot honom.